WILLIAM M. THACKERAY
och knappast kunde framstamma orden: — Bor mrs Osborne här?
Hon betraktade honom uppmärksamt och utbrast därefter: — Nå, kors i alla dar, det är ju major Dobbin! Känner ni inte igen Mary?
Vid dessa ord slog majoren sina armar kring den unga flickan och kysste henne, och vid hennes skratt och skrik kommo hennes pappa och mamma ut och fingo till sin överraskning se sin dotter i famnen på en lång karl i blå syrtut och vita byxor.
— Jag är en gammal vän, sade majoren med en viss förlägenhet. Kommer ni inte ihåg mig, mrs Clapp, och de där goda tekakorna ni plägade baka? Känner ni inte igen mig, mr Clapp? Jag är Georges gudfar och har just nu kommit tillbaka från Indien.
En hel hop handskakningar följde nu, varefter värden och värdinnan förde den hederlige majoren in i den Sedleyska familjens sal, där de underrättade honom om de närmare omständigheterna i Amalias historia, vilka han icke kände till — framför allt om mrs Sedleys död och om lille Georges flyttning hem till farfadern och hurudant moderns liv från detta ögonblick hade varit. Majoren ämnade ett par gånger fråga hur det var med hennes tillämnade giftermål, men kunde icke komma fram därmed. Slutligen fick han veta att mrs Osborne hade gått ut och promenerat med sin pappa i Kensington Garden, dit hon alltid på vackra eftermiddagar gick med den gamle herrn.
Majoren förklarade nu, att han hade mycket bråttom och gärna skulle vilja träffa mrs Osborne, varför han frågade om icke miss Mary ville följa med och visa honom vägen.
Miss Mary blev helt förtjust över detta förslag och sade att hon kände vägen och visste på vilken bänk de brukade sitta. Och så ilade hon upp till sitt rum och kom strax därefter ned i sin bästa hatt och utstyrd i sin mammas gula schal och stora stenkolsbrosch, vilka hon
312
