VÄRLDSMARKNADEN
nade och leende såg genom sina tårar upp i hans hederliga ansikte. Han fattade dessa båda små händer och höll dem slutna mellan sina. Han kunde för ögonblicket icke yttra ett ord. Varför slöt han henne icke i sina armar och svor att han aldrig mer skulle lämna henne? Hon skulle säkert ha givit vika och skulle icke kunnat motstå honom.
— Jag — jag har en annan persons ankomst att meddela, sade han efter en stunds tystnad.
— Mrs Dobbin? sade Amalia och tog ett steg tillbaka. Varför talade han icke?
— Nej, sade han och släppte hennes händer. Vem har väl kunnat berätta er en sådan osanning? Jag menar er bror Josef, som följt med samma fartyg som jag och som nu kommer hem för att göra er alla lyckliga.
— Pappa! pappa! ropade Amalia. Här äro glada nyheter! Josef har kommit hem för att taga vård om dig! — Här är major Dobbin.
Mr Sedley reste sig hastigt upp, darrade häftigt och sökte samla sina tankar. Därefter steg han fram och gjorde en gammalmodig bugning för majoren och frågade hur det stod till med hans hedervärde far sir William, som för en kort tid sedan hade gjort honom den äran att besöka honom och som han nu i sin tur ämnade besöka. Sir William hade icke besökt den gamle herrn senare än för åtta år sedan — och det var detta besök som han nu tänkte på att besvara.
— Han är mycket klen och svag både till kropp och själ, viskade Amalia, då Dobbin trädde fram och hjärtligt skakade hand med den gamle mannen.
Ehuru majoren, efter vad han förut hade sagt, hade så fasligt bråttom, samtyckte han dock på mr Sedleys bjudning att följa med dem hem och dricka te. Amalia lade sin arm under sin unga väns med gula schalen och gick förut med henne, så att mr Sedley föll på Dobbins lott. Medan den gamle mannen talade om sig själv och sina olyckor, höll majoren ständigt sina ögon fästa på gestalten framför honom — denna kära lilla gestalt, som
