WILLIAM M. THACKERAY
alltid bodde i hans tankar och om vilken han ständigt drömde, vare sig sovande eller vakande.
Amalia var hela aftonen mycket glad och leende och verksam och utförde sina plikter som värdinna på det mest intagande sätt — åtminstone tyckte Dobbin så. Hans ögon följde henne överallt, och han tänkte med längtan på vilken söt och älskvärd maka och husmoder hon skulle kunna bliva, och var så lycklig och förtjust att han drack den ena koppen te efter den andra, som Amalia bjöd och slog i åt honom, utan att ana att hans middag väntade på honom hos Slaughters.
Det första som mrs Osborne visade majoren var lille Georges miniatyrporträtt, efter vilket hon skyndade upp till sig genast som de kommo hem. Det var visserligen icke på långt när så vackert som gossen själv — men var det icke bra snällt av honom att tänka på att giva det åt sin mor? Men medan mr Sedley var vaken talade hon icke mycket om George, emedan den gamle mannen icke fann det behagligt att höra talas om mr Osborne och Russell Square och blev misslynt så ofta någon anspelning gjordes på dessa.
Dobbin berättade honom allt som hänt ombord på fartyget och överdrev måhända något litet Josefs välvilliga stämning mot fadern och hans beslut att göra livet bekvämt och behagligt för honom på hans gamla dagar samt gick till och med så långt, att han berättade gamle Sedley att det huvudsakligen var längtan efter att träffa fadern som hade fört Josef tillbaka till Europa.
Vid sin vanliga timme började mr Sedley slumra i sin länstol, och Amalia begagnade nu genast tillfället till att uttala allt vad som låg henne på hjärtat — vilket naturligtvis nästan alltsammans rörde unge George. Hon talade icke om sina egna sorger, då hon måste skilja sig ifrån honom, men däremot allt möjligt rörande honom och hans dygder och talanger och utsikter. Hon beskrev hans änglalika skönhet och omtalade hundratals bevis på hans ädelmod och storsinthet från den tid, då han ännu bodde hos henne, hur en kunglig hertiginna hade stannat
316
