WILLIAM M. THACKERAY
gossen! Han är mitt livs tröst och en avbild av — av honom som är borta!
— Kan jag väl vara ond på henne för att hon är honom trogen? tänkte William. Bör jag väl vara svartsjuk på min vän i graven och känna mig sårad av att ett hjärta sådant som Amalias inte kan älska mer än en gång i livet? Ack, George, du kände ändå bra litet vilken skatt du ägde! Denna tanke genomfor hans huvud, medan han höll Amalias hand i sin och hon satt med näsduken för sina ögon.
— Ack, min vän, sade hon och tryckte den hand som höll hennes, hur god ni alltid varit emot mig! Men pappa börjar att röra sig. Ni går väl och besöker George i morgon?
— Inte i morgon, sade Dobbin. Jag har litet att uträtta.
Han ville icke nämna att han ännu icke hade varit och besökt sina föräldrar och sin kära syster Anna. Och så tog han farväl, sedan han förut lämnat sin adress, så att Josef vid sin ankomst skulle få veta var han bodde. Och sålunda var den första dagen överstånden, och han hade sett henne.
318
