VÄRLDSMARKNADEN
Rebecka däremot visade icke någon stor iver att fara och besöka sin son och arvinge. Han förstörde en gång hennes spritt nya sidenpelis. Han föredrog sin ammas smekningar framför sin mammas, och då han slutligen måste lämna denna sin glada och välmående amma och nästan mor, skrek han högljutt efter henne i timtal och kunde endast tröstas genom sin mors löfte om att han den följande dagen skulle få komma dit tillbaka igen, liksom även amman själv, som sannolikt även skulle ha känt sig bedrövad över skilsmässan, fick den underrättelsen, att barnet med det allra snaraste skulle bli återlämnat till henne, vilken också under någon tid helt oroligt väntade på hans återkomst.
Ja, våra vänner torde i själva verket kunna sägas ha varit bland de första av den skara av härdade engelska äventyrare, som sedan översvämmat kontinenten och skojat och bedragit i alla Europas huvudstäder. Vid denna tid, mellan 1817 och 1818, var vördnaden för engelsmännens rikedom och heder mycket stor. De hade då ännu icke lärt sig att knussla och pruta med den envishet, som nu utmärker dem. Europas stora huvudstäder hade ännu icke utgjort en skådeplats för våra skälmars bragder, och i motsats till att det nu knappast finnes en stad i Frankrike eller Italien, i vilken man icke ser någon av våra ädla landsmän, med den lyckliga självbelåtenhet och den oförskämdhet i hållning, som vi föra med oss överallt, lurande värdshusvärdar, narrande falska växlar på lättrogna bankirer, rövande vagnmakare på deras vagnar, guldsmeder på deras nipper, lättrogna resande på deras penningar — ja, till och med offentliga bibliotek på deras böcker — behövde man för en trettio år sedan endast vara en engelsk mylord, som reste i enskilt åkdon, för ätt ha kredit överallt — och för att bli duktigt uppskörtad.
Det var icke förrän några veckor efter herrskapet Crawleys avresa, som värden på det hotell, där de hade bott under sin vistelse i Paris, kom underfund med vilka förluster han hade lidit, icke förrän modehandlerskan
