VÄRLDSMARKNADEN
Då Dobbin fick höra att Amalia ville ha den gamla musiklådan uppställd i det nämnda rummet, blev han helt förtjust och sade i en mycket sentimental ton:
— Det gläder mig mycket att ni behållit det, Amalia. Jag fruktade att ni inte brydde er om det.
— Jag skattar det högre än någonting annat i världen, sade Amalia.
— Nej, gör ni det verkligen, Amalia? utbrast majoren.
Saken var nämligen den att som han själv hade köpt det, ehuru han icke yttrat ett ord därom, hade han aldrig tänkt sig att Amalia skulle kunna tro att någon annan var köparen och att hon således visste att gåvan hade kommit från honom. Han upprepade därför frågan, medan en annan, större fråga skälvde på hans läppar.
— Kan jag väl göra annat? Var det inte han, som gav mig det? sade Amalia.
— Jaså, det visste jag inte, sade gamle Dobbin med en hedslagen min.
Amalia fäste sig icke för ögonblicket vid uttrycket i Dobbins ansikte, men tänkte på det efteråt, och då slog henne i detsamma med obeskrivlig smärta den tanken att det var William som var givaren av pianot och icke George, såsom hon hade inbillat sig. Och likväl hade hon älskat det såsom sin käraste och dyrbaraste relik. Hon hade talat till det om George, spelat hans älsklingsmelodier därpå, suttit under de långa aftontimmarna och framlockat melankoliska harmonier ur strängarna och i tysthet gråtit över dem. Det var icke en relik efter George. Det var nu således värdelöst. Nästa gång gamle Sedley bad henne spela, förklarade hon, att det var alldeles förskräckligt ostämt, att hon hade huvudvärk och att hon icke kunde spela.
Darefter förebrådde hon sig enligt sin vana för sin otacksamhet och beslöt att giva den hederlige William upprättelse för den missaktning hon hade känt för hans piano, ehuru hon icke hade visat det. Då de några dagar därefter sutto i salongen, där Josef tog sig en liten be-
