WILLIAM M. THACKERAY
Bombay-armén, mrs Pice, maka åt direktören mr Pice, etc. etc. Vi vänja oss snart vid förändringar i livet. Detta ekipage gjorde sin rond varenda dag; den där pojken med livréknapparna hoppade ned och upp från kuskbocken med Amalias visitkort. På bestämda timmar foro detta samma ekipage och Amalia för att hämta Josef på klubben och taga honom ut med sig och låta honom få litet frisk luft, eller också satte sig gamle mr Sedley upp däri och for med sin dotter stora promenaden i Regents Park.
Kammarjungfrun och vagnen och visitboken och den livréklädde pojken blevo snart Amalia lika förtrogna som hennes ringa sysselsättningar i Brompton. Hon lämpade sig efter det ena likaväl som efter det andra. Om ödet hade bestämt henne att bliva hertiginna, skulle hon ha uppfyllt även denna plikt.
Inom Josefs kvinnliga sällskapskrets ansågs Amalia vara en rätt hygglig ung person — visserligen tämligen obetydlig, men likväl rätt hygglig. Herrarna tyckte som vanligt om hennes okonstlade mildhet och enkla, förfinade sätt. De käcka unga sprättarna, som kommo hem från Indien på permission, beundrade mrs Osborne och tyckte om att få buga sig för henne i parken och att få den äran ätt göra henne ett förmiddagsbesök. Självaste Swankey vid livgardet, den störste sprätten i hela indiska armén, överraskades en dag av major Dobbin sittande mellan fyra ögon med Amalia och med mycken humor och vältalighet skildrande den stora konsten att sticka svin, och han talade sedan om en fördömd officer, som alltid hängde där i huset — en lång, mager, underlig gammal kurre — men en slipad gök likväl, som det inte var gott att knäppa nötter med, när det gällde att föra någonting till torgs.
Om majoren haft litet mera personlig fåfänga, skulle han ha blivit svartsjuk på en så farlig ung sprätt som den där unge bengaliske kaptenen. Men Dobbin hade en alltför enkel och ädel natur för att hysa några tvivel rörande Amalia. Han var glad över att de unga männen ägnade henne sin hyllning och över att andra beundrade
332
