WILLIAM M. THACKERAY
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
I vilket två ljus slockna.
Det kom en dag, då den kretsgång av städade nöjen och stela och högtidliga förlustelser, varåt Josef Sedleys familj överlämnade sig, avbröts av en händelse som tilldrager sig i de flesta hus.
Sorgetiden efter mrs Sedleys död var nätt och jämnt avslutad och Josef hade knappast fått tid att avlägga den svarta dräkten och visa sig i de lysande västar han älskade, då det blev tydligt för mr Sedleys omgivning att en annan händelse var för handen och att den gamle mannen ämnade gå att söka sin maka i det mörka land, dit hon hade föregått honom.
— Min fars hälsa, sade Josef högtidligt, hindrar mig att hålla några stora tillställningar under den här säsongen, men om ni vill komma klockan halv sju, min kära Chutney, och intaga en enkel middag med en eller ett par av det gamla gardet, så ska det bli mig ett nöje att se er.
Sålunda dinerade Josef och hans sällskap och drucko sitt glas under högtidlig tystnad, medan livssanden rann ut där uppe i den gamle mannens timglas. Den sammetstassade taffeltäckaren serverade dem vin, och efter middagen drogo de sig en stilla spader, i vilken även major Dobbin stundom deltog, och även mrs Osborne kom en och annan gång dit ned, då hennes patient där uppe hade lagt sig till vila för natten och försjunkit i denna lättstörda slummer, som besöker ålderdomens huvudgärd.
Den gamle mannen hyllade sig ömt till sin dotter under denna sin sjukdom och ville knappast taga emot sina medikamenter ur någon annan hand. Att sköta honom blev
334
