WILLIAM M. THACKERAY
Buckler (efter vad unge George redan underrättat oss) vilken utmärkt officer Dobbin var, visade han en hel hop föraktfull klentrogenhet och uttryckte sin förvåning över hur en sådan person som han skulle kunna äga vare sig huvud eller rykte. Men han hörde sedan majoren högeligen prisas av flera olika medlemmar av hans umgängeskrets. Sir William Dobbin hyste en mycket hög tanke om sin son och berättade många historier som belyste majorens kunskaper, tapperhet och höga plats i världens aktning. Slutligen syntes hans namn på listan över gästerna vid några av högadelns fester, och denna omständighet utövade en underbar verkan på den gamle aristokraten vid Russell Square.
Majorens ställning såsom förmyndare åt George gjorde några sammankomster mellan de båda herrarna oundvikliga, och det var vid en av dessa som gamle Osborne, vilken hade ett skarpt affärshuvud, medan han genomsåg majorens räkenskaper kom underfund med en sak som överraskade och på en gång smärtade och gladde honom, den nämligen, att det var ur mr Dobbins egen ficka, som det kapital tillskjutits, varav den stackars änkan och barnet hade levat.
Då han rörande denna punkt gick Dobbin närmare på livet, började denne, som hade särdeles svårt för att säga en osanning, rodna och stamma och måste slutligen bekänna kort.
— Giftermålet, sade han (och gamle Osbornes ansikte mörknade betydligt vid dessa ord), var till en stor del mitt verk. Jag tyckte att min stackars vän hade gått så långt att han inte skulle kunna bryta sin förbindelse utan att vanhedra sig själv och taga livet av den kvinna han älskade, och då han sedan lämnade henne utan tillgångar, kunde jag ju inte göra mindre än lämna henne det lilla jag kunde undvara.
— Major Dobbin, sade mr Osborne och såg skarpt på honom medan han själv blev helt röd i synen, ni har gjort er skyldig till en stor oförrätt mot mig, men jag tager mig på samma gång friheten att säga er, att ni är
338
