VÄRLDSMARKNADEN
en hedersman. Se där är min hand, sir, ehuru jag föga trodde att mitt eget kött och blod levde på er bekostnad, och därmed skakade de båda herrarna hand med varandra, med stor förvirring å major Dobbins sida över att han så där hade blivit gripen på bar gärning.
Han sökte nu att mildra den gamle mannen och försona honom med den avlidne sonen.
— Han var en sådan präktig pojke, sade han, att vi allasammans älskade honom och skulle velat göra allt för honom. Jag, som då ännu var en ung man, var i högsta grad smickrad av det företräde han visade mig och fann vida mera nöje i hans sällskap än i min högste chefs. Jag har aldrig sett hans like i mod och käckhet och alla en krigares egenskaper, och därmed berättade Dobbin den gamle fadern en hel hop historier, som framställde dessa sonens egenskaper i en klar dager. Och lille George är så lik honom! tillade majoren.
— Ja, han är så lik honom att han stundom kommer mig att darra, sade farfadern.
Majoren kom en eller ett par gånger för att äta middag hos mr Osborne (detta var under gamle Sedleys sista sjukdom), och efter middagen samtalade de alltid om den bortgångne hjälten. Fadern skröt av honom enligt sin vana och upphöjde sig själv i berättelserna om sonens storverk och ridderlighet, men hans lynne var nu likväl mera milt stämt mot honom, och majorens kristliga hjärta fröjdade sig åt dessa symtom till återvändande frid och välvilja.
En dag, då miss Osborne med sin ålders och sitt lynnes skärpa vågade fälla några nedsättande uttryck rörande majorens utseende eller sätt, avbröt henne husets herre och sade:
— Du skulle, min själ, ha varit rätt glad att få honom till man, men rönnbären äro så fasligt sura, sa räven. Hahaha! Major Dobbin är en ståtlig karl!
— Ja, det är han, farfar, sade George i gillande ton och gick fram till den gamle herrn och fattade i hans stora grå polisonger och såg skrattande in i hans ansikte och kysste honom. Och sedan berättade han alltsammans
