WILLIAM M. THACKERAY
för sin mor, som höll fullkomligt med gossen och sade: — Ja, det är han verkligen. Din kära pappa sade alltid så. Han är en av de bästa och uppriktigaste människor som någonsin levat.
Att gamle Osborne var betydligt förändrad märktes klarligen. Så frågade han stundom George om hans morbror, och då George härmade denne, skrattade han visserligen, men sade på samma gång:
— Det är inte vackert att så där härma sina släktingar. Hör nu, miss Osborne, när ni far ut och promenerar i dag, så kom ihåg att ni lämnar mitt kort hos mr Sedley.
Josef skickade sitt kort tillbaka, och några dagar därefter blevo han och majoren bjudna på middag — den mest lysande och tråkiga middag, som mr Osborne kanske någonsin hade givit, varvid varenda bit av familjesilvret utställdes till åskådande och det allra bästa sällskap var bjudet. Josef Sedley förde ned miss Osborne till middagen, och hon var mycket artig mot honom, medan hon däremot knappast yttrade ett ord till majoren, som satt vid mr Osbornes sida.
Mr Osborne frågade majoren mer än en gång om mrs George Osborne — ett ämne, varöver majoren kunde vara mycket vältalig, då det så behagade honom, och han talade nu om hennes lidanden, om hennes passionerade ömhet för sin man, vars minne hon ännu dyrkade — om det ömma och plikttrogna sätt, varpå hon hade understött sina föräldrar och avstått från gossen, då hon ansåg det vara hennes plikt att så göra.
— Ni vet inte hur mycket hon lidit, sir, sade den hederlige Dobbin, och jag hoppas och litar på att ni försonar er med henne. Om hon tog er son ifrån er, så gav hon er sin i stället, och hur mycket ni än höll av er George, kan ni lita på att hon älskade sin tio gånger mera.
— Ni är en hedersman, sir! var allt vad mr Osborne sade. Han hade aldrig kommit att tänka på att änkan skulle känna någon smärta över att skilja sig från gossen eller att hon kunde sörja över att han finge en vacker förmögenhet. En försoning förklarades snart skola komma
340
