WILLIAM M. THACKERAY
trappan upp i de övre rummen, i vilka farfar hade dött, såsom George sade med en viskning, och därefter ännu högre upp till Georges eget rum. Gossen höll sig ännu vid hennes sida, men hon tänkte nu icke endast på honom, utan även på någonting annat — hon visste att detta rum hade varit hans fars lika väl som hans eget.
Hon gick fram till ett av de öppna fönstren (ett av dem, till vilka hon plägade blicka upp med sorg i hjärtat, då gossen först togs ifrån henne), och då hon såg ut därigenom kunde hon över träden på Russell Square se det gamla hus där hon själv var född och där hon hade tillbragt så många glada och lyckliga ungdomsdagar. De kommo nu allasammans tillbaka till henne, de glada lovdagarna, de vänliga anletena och de muntra, flydda stunderna, men även de långa smärtor och prövningar, som hon sedan hade undergått. Hon tänkte nu på dessa och på honom, som hade varit hennes ständige beskyddare, hennes goda ängel, hennes ende välgörare, hennes ömma och högsinnade vän.
— Se hit, mamma! ropade George i detta ögonblick. Här står ett G. O. inristat på rutan med en diamant. Jag har aldrig förr sett det.
De voro mycket tysta då de foro tillbaka till Richmond, där de tills vidare hade hyrt sig ett hus, dit hennes juridiska biträden med glad och beskäftig min plägade komma och göra henne besök (vilka de naturligtvis sedan satte upp på räkningen), och där det naturligtvis fanns ett rum för major Dobbin, som red över dit alltsomoftast, emedan han hade en hel hop affärer att sköta för sin unga myndling.
George kom hem från mr Veals på en obestämd tid, och denne herre fick i uppdrag att författa en inskrift på en vacker marmorplatta, som skulle sättas under kapten George Osbornes gravmonument.
Ehuru mrs Bullock hade av unge George blivit plundrad på hälften av den summa, hon hade väntat sig av sin far, visade hon dock sitt goda hjärtelag genom att försona sig med modern och barnet. Rochampton ligger icke långt
344
