VÄRLDSMARKNADEN
ifrån Richmond, och en dag kommo vagnarna, med det Bullockska vapnet på dörrarna och de linhåriga barnen inuti, körande upp till Amalias hus i Richmond, varefter den Bullockska familjen trängde in i trädgården, där Amalia satt och läste i en bok, medan Josef helt lugnt och stilla satt i en lövsal och doppade smultron i vin, och majoren, klädd i en av sina indiska jackor, stod och böjde rygg åt George, som behagade roa sig med att hoppa över honom. Han tog just nu sats, hoppade och kom ned på andra sidan mittemot ungherrskapet Bullock, som, med ofantliga svarta bandrosor i sina hattar och väldiga svarta skärp, kom antågande, åtföljt av sin sörjande mamma.
— Han är alldeles lagom gammal åt Rosa! tänkte den ömma modern och såg bort till det kära barnet, en sjuklig liten miss om sju års ålder.
— Rosa, gå och kyss din unga kusin, sade mrs Frederick. Känner du inte igen mig, George? Jag är din tant.
— Ja, det vet jag nog, sade George, men jag tycker inte om att kyssas, tillade han, i det han drog sig undan för sin lilla kusins pliktskyldiga smekningar.
— För mig till din mamma, du roliga barn, sade mrs Frederick, och så möttes dessa damer efter en skilsmässa av mer än femton år. Under Amalias fattigdom och bekymmer hade den andra aldrig tänkt på att besöka henne, men nu, då hon åter hade fått en god samhällsställning, kom hennes svägerska till henne såsom någonting som fölle av sig självt.
På samma sätt gjorde även en hel hop andra. Vår gamla vän mrs Swartz och hennes man kommo åkande från Hampton Court i sitt granna ekipage med betjänterna i brandgult livré, och hon var lika häftigt förtjust i Amalia som förut. Man måste göra Swartz den rättvisan att hon alltid skulle ha tyckt om henne, ifall hon kommit i tillfälle att träffa henne, men vad skall man göra? Det är icke så lätt att leta upp sina vänner i en sådan stor stad. Om de falla ur ledet, så försvinna de, och
