Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/360

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

potatis och sylter och sallader och puddingar och stekta kycklingar och konfityrer med en raskhet som gjorde hans nation all ära. Den svartklädda damen, gossens mamma, skrattade och rodnade och såg utomordentligt förnöjd och blyg ut under middagens lopp. Jag erinrar mig även att översten — ty sådan blev han helt kort därefter — skämtade med gossen på ett helt torroligt sätt och pekade ut de rätter, vilka han icke hade prövat på och bad honom att icke lägga band på sin matlust, utan taga för sig en ny portion av det eller det.

Det gavs denna afton på den storhertigliga Pumpernickleska hovteatern en representation, och madame Schroeder Devrient, som då var i blomman av sin skönhet och sitt snille, uppträdde som "Gast" i hjältinnans roll i den underbara operan Fidelio. Från våra platser nere på parkett kunde vi se våra vänner från table d'hôten sitta uppe i den loge, som värden på hotellet hade skaffat sina främsta gäster, och jag kunde icke undgå att märka vilken verkan den präktiga skådespelerskan och musiken utövade på mrs Osborne, ty detta namn hade vi hört den korpulente herrn i mustascherna giva henne. — Under fångarnas ryktbara kör, över vilken skådespelerskans förtjusande röst höjde sig och svävade uppåt i den mest hänförande harmoni, hade hennes anlete ett sådant uttryck av undran och tjusning, att det överraskade till och med den blaserade attachén, lille Fipps, som, i det han fäste sin lornjett på henne, utbrast: — Min själ, gör det inte riktigt gott att se ett fruntimmer i stånd av en sådan grad av hänryckning! Och i fängelsescenen, där Fidelio störtar fram till sin man och ropar: "Nichts, nichts, mein Florestan!" blev hon till den grad gripen att hon dolde sitt ansikte i näsduken. Vartenda fruntimmer i salongen grät och snyftade samtidigt, men jag förmodar att det var därför att jag var bestämd att skriva denna dams memoarer som jag särskilt lade märke till henne.

Den följande dagen gavs ett annat opus av Beethoven: "Die Schlacht bei Vittoria." Malbrookvisan förekommer strax i början för att antyda den raska takt, i vilken

354