WILLIAM M. THACKERAY
öppen för intet, och vattnen i Monplaisir börja spela — och dit komma taskspelare och konstberidare (det är känt att hans durchlaucht blev bländad av en kvinnlig sådan och att la petite Vivandière, såsom hon kallades, ansågs vara en fransk spion) och det förtjusta folket tillåtes vandra genom samtliga rummen i det storhertigliga palatset och beundra de hala, bonade golven, de präktiga gardinerna och spottlådorna vid dörrarna till alla de otaliga gemaken. Det finns i Monplaisir en paviljong, särskilt inredd av Aurelius Victor XV — en stor furste, men alltför mycket kär i nöjen — som lär vara ett riktigt under av lättsinnig elegans. Backus och Ariadnes historia är där målad på väggarna, och matbordet går medelst ett vindspel upp och ned genom golvet, så att sällskapet kan serveras, utan att betjäningen behöver vara närvarande. Men denna paviljong stängdes av Barbara, Aurelius XV:s änka, en sträng och gudfruktig furstinna och rikets regent under sonens ärorika minderårighet och efter den i sina nöjens vår bortgångne fursten, hennes man.
Teatern i Pumpernickel är känd och beryktad i denna del av Tyskland. Den förde ett något tynande liv, då den nuvarande fursten i sin ungdom nödvändigt ville ha sina egna operor därstädes (och det berättas att han en dag, då han satt i orkestern för att bevista en repetition, i allerhögsta vrede slog sönder en fagott på kapellmästarens huvud, emedan denne tog partiet i ett för långsamt tempo) samt medan hertiginnan Sofia samtidigt skrev borgerliga komedier, som måste ha varit något långtrådiga att åskåda. Men fursten utför numera sin musik privatim, och furstinnan skänker sina pjäser uteslutande åt de mera framstående utlänningar, som besöka hennes vänliga lilla hov.
Detta hov utmärker sig för icke ringa trevnad och glans. Då det gives baler därstädes, är det vid supén, även om fyrahundra personer undfägnas, en i scharlakan och guld klädd lakej för var fjärde gäst, och varenda en är serverad på silver. Där gives för övrigt ständigt fest-
362
