WILLIAM M. THACKERAY
själsspänning då och då, och som han hade några napoleondorer i fickorna på sin broderade hovväst, satte han in en av dem över den lilla spelerskans vackra axel, och båda vunno. Hon gjorde en liten åtbörd för att bereda rum åt honom vid sin sida och tog sin klänning bort från en ledig stol där bredvid.
— Kom och ge mig tur! sade hon med en utländsk brytning. Den korpulente herrn såg sig omkring för att se efter att ingen person av rang observerade honom, slog sig därefter ned och mumlade: — Jag skulle verkligen vara bra lycklig, om jag kunde ge er tur, och andra ord av förbryllad artighet.
— Spelar ni mycket? frågade den utländske masken.
— Å, jag offrar en eller ett par napoleondorer, sade Josef med en ståtlig min och kastade fram ett guldmynt.
— Ni spelar inte för att vinna, sade masken med sin vackra franska brytning, och det gör inte jag heller. Jag spelar för att glömma, men kan det inte. Jag kan inte glömma forna tider. Vet ni att er lilla nevö är sin fars avbild, och ni — ni är inte heller förändrad — men jo, det är ni. Envar förändrar sig, envar glömmer, ingen har något hjärta.
— Store Gud, vem är ni? frågade Josef helt uppskakad.
— Kan ni inte gissa det, Josef Sedley? sade det lilla fruntimret med en sorgsen stämma, tog av sig masken och såg på honom. Ni har glömt mig!
— Store Gud, mrs Crawley! stammade Josef.
— Rebecka, svarade damen och lade sin hand på hans, men följde likväl spelet med ögonen på samma gång som hon såg på honom.
— Jag bor på Elefanten, fortfor hon. Fråga efter madame de Rawdon; jag såg min söta Amalia i dag. Så söt hon var och så lycklig hon såg ut! Så gör ni också — envar gör det, utom jag stackare. Och därmed förde hon sina pengar över från rött till svart, liksom medelst en tillfällig rörelse med handen och medan hon torkade sina ögon med en näsduk kantad med en något trasig spets.
370
