WILLIAM M. THACKERAY
ingenting i denna historia, utom att Becky alltid var vänlig och trevlig och godlynt — och i synnerhet mot herrar. En hel mängd folk foro utrikes som vanligt efter säsongens slut, och Becky fick sålunda fullt upp med tillfällen att av sina förnäma Londonbekantas beteende komma underfund med vad "societeten" tänkte om hennes uppförande. En dag var det lady Partlet och hennes döttrar, som Becky träffade under en blygsam promenad utåt kajen vid Boulogne, varvid den nämnda damen samlade sina döttrar omkring sig medelst en svängning av sin parasoll och avlägsnade sig med ursinniga blickar på stackars lilla Becky, som stod där helt allena.
Även herrarnas uppförande emot henne hade under- gått en viss förändring. Grinstone visade sina tänder och skrattade henne i ansiktet med en förtrolighet som icke var behaglig. Lille Bob Suckling, som för tre månader sedan var hennes ödmjuke tjänare och skulle gått aldrig så långt mitt i regnet för att befalla fram hennes vagn i filen utanför Gaunt House, behagade en dag, då han mötte henne ute på kajen, helt enkelt nicka åt henne över axeln och fortsätta sitt samtal med unge Fitzoof vid gardet. Tom Raikes sökte att med cigarr i munnen stiga in i hennes rum i hotellet, men hon slöt igen dörren för honom och skulle även ha låst den, om han icke hade hållit handen emellan. Hon började känna att hon verkligen var bra ensam. — Om han hade varit här, sade hon, skulle de där fega uslingarna inte ha vågat förolämpa mig. Hon tänkte nu på "honom" med stor sorgsenhet och måhända även med längtan — på hans hederliga, stupida, ständiga godhet och trohet, på hans aldrig svikande lydnad, på hans godlynthet, hans tapperhet och mod. Sannolikt grät hon, ty då hon kom ned till middagen var hon utomordentligt livlig och hade lagt på litet extra rött.
Hon sminkade sig nu regelbundet, och — och hennes jungfru skaffade henne konjak, utom den som sattes upp på hotellräkningen.
Måhända voro likväl herrarnas oförskämdheter icke så olidliga för henne som vissa damers deltagande. Mrs
376
