VÄRLDSMARKNADEN
Tom Datt. Husets värdinna är visserligen en smula simpel, men i alla händelser inte så simpel som lady — och här nämnde hon namnet på en mycket fin och förnäm dam, vilket jag icke för allt i världen skulle vilja yppa. Då man en afton såg madame de Saint Amours rum upplysta, herrarna med kraschaner och ordensband vid ekartéborden och damerna på litet avstånd, kunde man verkligen för en stund inbilla sig att man var i en fin societet och att madame var en verklig grevinna. Många människor trodde det verkligen, och Becky var för en tid en av de mest briljanta damerna i grevinnans salonger.
Men det är antagligt att hennes gamla kreditorer från år 1815 upptäckte henne och tvungo henne att lämna Paris, ty den stackars lilla varelsen måste fly från staden tämligen brådstörtat och begav sig nu till Brüssel.
Hur väl hon erinrade sig detta ställe! Hon log, då hon såg upp till den lilla entresolvåningen, där hon hade bott, och tänkte på hur Bareacresfamiljen ropade efter hästar för att fly, medan vagnen stod i hotellets inkörsport. Hon begav sig till Waterloo och Laeken, där George Osbornes gravvård gjorde ett livligt intryck på henne. — Stackars Cupido! sade hon. Vad han var förskräckligt kär i mig, och vilken narr han var! Jag undrar just om lilla Amalia lever ännu. Hon var en god liten varelse, och så var även hennes tjocka bror. Jag har ännu hans lustiga, korpulenta konterfej bland mina papper. De voro enfaldiga och beskedliga människor.
Till Brüssel anlände Becky rekommenderad av madame de Saint Amour till hennes vän, madame la comtesse de Borodino, änka efter Napoleons general, den ryktbare greve de Borodino, vilken dam den avlidne hjälten hade lämnat utan andra resurser än en table d'hôte och ett ekartébord. Andra rangens sprättar och rouéer, änkefruar, som ständigt hade en process, samt mycket enfaldiga engelsmän, som inbillade sig se "societeten på kontinenten" i dessa hus, alla dessa tappade sina pengar eller åto sina mål vid madame de Borodinos bord. Vid
