WILLIAM M. THACKERAY
Nåväl, hon hängde vid major Loders arm, och de gingo tillsammans genom rummen och drucko en hel hop champagne vid byffén, där folket trängdes vilt efter förfriskningar, och sedan båda hade fått nog därav, knuffade de sig fram ända till hertiginnans egen röda sammetssalong i ändan av den långa filen av rum, där Venus' silverstaty står uppställd och de stora venetianska speglarna hänga i ramar av silver och där den furstliga familjen nu undfägnade sina förnämsta gäster vid ett runt matbord. Det var just en sådan där liten utsökt bankett som den, i vilken Becky erinrade sig ha deltagit hos lord Steyne — och där satt han vid Polonias sida, och hon såg honom.
Ärret på hans vita, kala, skinande hjässa lyste eldrött, och hans röda polisonger buro en purpurfärg, som gjorde att hans ansikte såg ännu blekare ut. Han bar sin halskedja och sina ordnar, sitt blå band och sin strumpebandsorden. Han var en större och förnämare herre än någon därstädes, ehuru där funnos en regerande hertig och en kunglig höghet med sina gemåler, och bredvid hans härlighet satt den vackra grevinnan av Belladonna, född de Glandier, vars man (greve Paolo della Belladonna), så beryktad för sina utmärkta entomologiska samlingar, en längre tid hade varit borta på en beskickning till kejsaren av Marocko.
Då Becky fick se detta bekanta och lysande ansikte, hur simpel föreföll icke henne då helt plötsligt major Löder, och hur luktade det icke tobak av den avskyvärde kapten Rook! I ett ögonblick återtog hon sin roll av fin dam och sökte att se ut och känna, som om hon åter tillhörde den förnäma världen. — Den där kvinnan ser dum och tråkig ut, tänkte hon, och jag är säker om att hon inte kan roa honom. Nej, han har bestämt tråkigt vid hennes sida, men det hade han aldrig vid min. Hundrade dylika rörande förhoppningar, farhågor och minnen klappade i hennes lilla hjärta, då hon såg fram mot den förnäme herrn med sina klaraste ögon, vilkas ögonlock blinkade till följd av sminket, som hon nu lade på ända
386
