VÄRLDSMARKNADEN
så högt upp. Vid stora festligheter brukade lord Steyne även taga på sig sitt största och förnämaste sätt och se ut och tala som en högförnäm herre, såsom han var. Becky beundrade honom, där han satt och log helt stolt, obesvärad, förnäm och ståtlig. Ack, bon dieu, vilken angenäm sällskapskarl han var, vilken blixtrande kvickhet, vilken rik fond av samtalsämnen och vilket nobelt sätt han hade! — och hon hade utbytt detta mot major Loder, som luktade grogg och cigarr, och kapten Rook, med sitt stalldrängsskämt och sin rotvälska från kapplöpningsbanan och boxningsplatsen samt deras vederlikar! — Jag undrar just om han ska känna igen mig! tänkte hon. Lord Steyne satt och talade och skrattade med en förnäm och ryktbar dam vid hans sida, då han såg upp och fick se Becky.
Hon var helt nervös då deras ögon möttes, tog på sig det bästa leende hon kunde åstadkomma och gjorde en liten blyg, bedjande nigning för honom. Han stirrade ett ögonblick på henne lika bestört som Macbeth torde ha blivit, då han fick se Banquo helt plötsligt uppträda vid supén den där balaftonen, och fortfor att stirra på henne med öppen mun, till dess den avskyvärde major Loder drog henne bort.
— Följ med till matrummet, mrs Rawdon, sade denne herre. Åsynen av de här nobbarnas muggande har gjort mig riktigt sugande. Kom och låt oss pröva på gubbens champagne. Becky tänkte att majoren redan hade fått icke så litet för mycket därav.
Dagen därpå gick hon ut och promenerade upp åt Monte Pincio — de romerska dagdrivarnas förnämsta promenadplats — möjligen i hopp om att åter få sikte på lord Steyne. Men hon mötte en annan bekant därstädes — mr Fiche, hans härlighets förtrogne tjänare, som kom fram och nickade tämligen förtroligt åt henne och förde ett finger upp till sin hatt.
— Jag visste att madame var här, sade han. Jag följde er hit från hotellet. Jag har ett råd att ge er.
— Är det någon hälsning från lord Steyne? frågade
