WILLIAM M. THACKERAY
och började torka sitt ansikte och titta efter n:r 92, det rum, där han blivit uppmanad att söka mrs Becky, såg han att dörren till n:r 90, rummet mittemot, stod öppen och en student i höga kragstövlar och en smutsig nattrock ligga på sängen och blossa ur en lång pipa, medan en annan student med långt gult hår och rock med slejfer och snörmakerier låg på knä utanför dörren till n:r 92 och i bedjande ton ropade genom nyckelhålet till personen där innanför.
— Gå er väg, sade en välkänd röst, som kom Josef att rycka till. Jag väntar någon, jag väntar min farfar, och han får inte se er.
— Engelska ängel! ropade den knäböjande studenten, hav medlidande med mig. Låt oss göra en överenskommelse. Ät middag med mig och Fritz i värdshuset i parken. Vi skola ha stekta fasaner och porter, plumpudding och franskt vin. Vi skola dö, om ni inte gör det.
— Ja, det skola vi! ropade den unge herrn där inne i sängen — och allt detta hörde Josef, ehuru han icke förstod det, av det skäl att han icke hade studerat det språk, varpå samtalet fördes.
I det han på sitt mest förnäma sätt frågade på bruten franska, var n:r 92 var, sprang studenten upp och rusade in i sitt rum och slog igen dörren om sig, varefter Josef hörde honom skratta tillsammans med sin kamrat i sängen. I detsamma tittade Becky ut genom sin dörr och fick se Josef.
— Å, är det ni? sade hon och kom ut. Jag har väntat på er. Men dröj ett ögonblick! — ni ska genast få komma in.
Därmed skyndade hon tillbaka in, kastade en sminkburk, en konjaksbutelj och en tallrik med korv i sängen, slätade sitt hår och släppte slutligen in sin gäst.
Till morgonrock begagnade hon en ljusröd domino, en smula urblekt och smutsig och med en pomadsmeta här och där, men hennes armar lyste vita och vackra fram under de vida ärmarna på dominon, och denna var hopbunden kring livet på ett sätt, som icke illa avtecknade
392
