VÄRLDSMARKNADEN
universitetet i Schoppenhausen, från vilket berömda lärdomssäte de hade färdats i diligens (med Becky vid sin sida, efter vad det tycktes), för att bevista bröllopshögtidligheterna i Pumpernickel.
— Den lilla engelskan tycks ha friskt med bekantskaper här, sade Max till sin kamrat. Sedan den tjocke farfadern hade gått, kom en liten landsmaninna. Jag hörde dem pladdra och snyfta tillsammans i det lilla fruntimrets rum.
— Vi måste ta biljetter till hennes konsert, sade Fritz. Har du pengar, Max?
— Bah! sade den andre. Konserten är bara ett löst prat. Hans säger att hon annonserade en sådan i Leipzig och att studenterna köpte en hel hop biljetter, men så reste hon sin väg utan att sjunga. Hon sade i går i diligensen att hennes pianist hade sjuknat i Dresden. Hon kan inte sjunga, det är min tro — hennes röst är lika hes som din, du gamle öldrinkare.
— Ja, den är verkligen hes, jag hörde henne sjunga en ohygglig engelsk ballad, som skulle heta "Rosen på min balkong".
— Supa och sjunga bär inte ihop, anmärkte den rödnäste Fritz, som tydligen föredrog det förra nöjet. Nej; det är inte värt att köpa några av hennes biljetter. Hon vann i går kväll på trente-et-quarante. Jag såg, hur hon lät en engelsk gosse spela för sig. Vi kunna bjuda henne på litet vin eller konjak i Aurelius Garden, men några biljetter köpa vi inte. Vad säger du? Skola vi ha oss litet mera öl?
De båda unga herrarna avlägsnade sig kort därefter, och majoren, som hade hört deras konversation, förstod genast att det var om Becky de hade talat. — Den lilla satan spelar sitt gamla spel, tänkte han och log för sig själv, då han erinrade sig forna dagar, hennes koketteri för Josef och det löjliga och snöpliga slutet på detta äventyr. Han och George hade sedan ofta skrattat däråt, ända till dess denne senare en kort tid efter sitt giftermål även hade blivit fångad i den lilla Circes snaror, något som Dobbin hade tyckt sig märka, utan att dock vilja yttra
