WILLIAM M. THACKERAY
— Tag gärna lektioner av henne, min bästa mrs George, utbrast majoren, men tag henne inte i huset. Jag ber att ni inte måtte göra det.
— Det förvånar mig att höra er, major, säga så, ni som alltid brukar vara så god! Nu, då hon är så olycklig, bör jag väl hjälpa henne. Hon är den äldsta vän jag har, och jag skulle inte hjälpa henne!
— Hon har inte alltid varit er vän, Amalia, sade majoren, som var ond på fullt allvar.
Denna hänsyftning var för mycket för Amalia, som nu såg majoren nästan skarpt i ansiktet och sade: — Ni borde blygas, major Dobbin! och därmed lämnade hon rummet med en högst majestätisk min och slog häftigt till sin egen dörr om sig själv och sin sårade värdighet.
— Att hänsyfta på detta, sade hon för sig själv, sedan hon stängt dörren. O, det var grymt av honom att påminna mig detta! Och därmed såg hon upp till Georges porträtt, som hängde där som vanligt, med gossens porträtt under sig. Det var grymt av honom. Om jag hade förlåtit det, borde han väl då ha talat? Och det är från hans egna läppar jag vet hur syndig och ogrundad min svartsjuka var, och att du var ren — att du var ren, mitt helgon i himlen!
Hon gick darrande och uppbragt fram över golvet, lutade sig fram över byrån, över vilken porträttet hängde, och såg oavvänt på det. Dess ögon tycktes se ned på henne med en förebråelse, som syntes henne bli allt starkare. Kära, kära minnen från hennes kärleks första vårdagar kommo störtande över henne. Såret, som så många år knappast hade kunnat läka, började blöda på nytt.
Stackars gamle William Dobbin! De där olyckliga orden hade nedrivit många års verk — den långa, mödosamma byggnaden av ett liv av kärlek och trohet — ett litet ord hade blivit talat, och hoppets fagra byggnad hade ramlat — ett ord, och bort flög den fågel, som han i hela sitt liv hade sökt fånga!
Ehuru Dobbin av Amalias min såg att en stor kris hade
404
