VÄRLDSMARKNADEN
— Jag har kommit för att säga — och eftersom ni stannar inne, mrs Crawley, måste jag säga det i er närvaro — att jag tror att ni — inte bör utgöra en medlem av mina vänners familj. Ett fruntimmer, som är skilt från sin man, som reser omkring under ett antaget namn, som besöker offentliga spelhus…
— Det var för balens skull som jag kom dit! utbrast Becky.
— Ett sådant fruntimmer är inte ett passande sällskap åt mrs Osborne och hennes son, fortfor Dobbin, och jag kan tillägga att här finns personer, som påstå sig känna om ert uppförande sådant som jag inte ens vill nämna inför — inför mrs Osborne.
— Det där är ett mycket bekvämt sätt att anklaga en person, major Dobbin, sade Rebecka. Ni låter mig bära tyngden av en anklagelse, som ni inte talar ut. Vad är det man anklagar mig för? För otrohet mot min man? Jag trotsar envar att kunna bevisa någonting sådant. Även min bittraste fiende kan inte beskylla mig för något sådant. Är det för att jag är fattig, övergiven och olycklig som ni anklagar mig? Ja, jag är skyldig till dessa brott och får varje dag uppbära straffet för dem. Låt mig gå, Amalia. Jag behöver bara tänka att jag inte träffat dig, så har jag det inte sämre i dag än i går. Kommer du inte ihåg den sång vi sjöngo i gamla, gamla tider? Jag har alltsedan dess vandrat omkring — en stackars biltog varelse, föraktad för att jag är olycklig och skymfad därför att jag inte har något stöd. Låt mig gå. Min vistelse här korsar denne herres planer.
— Ja, det gör den verkligen, min fru, sade majoren. Om jag har någonting att säga i detta hus…
— Nej, det har ni visst inte! utbrast Amalia. Rebecka, du stannar hos mig. Jag ämnar inte överge dig därför att du varit förföljd, eller skymfa dig därför att… därför att major Dobbin behagar göra det. Följ med, min vän! Och de båda damerna gingo mot dörren.
William öppnade den, men i det de gingo ut, fattade han Amalias hand och sade:
