VÄRLDSMARKNADEN
omhulda en fantasi, men det kan inte känna en sådan ömhet som min förtjänar och som jag skulle vunnit av en mera högsint kvinna än ni. Nej, ni är inte värd den kärlek jag ägnat er. Jag har hela tiden vetat att det som jag av alla krafter strävade att vinna inte var värt all denna strävan, att jag var en hjärtnupen narr, som slumpade bort min varma ömhet och trohet mot er lilla svaga återstod av kärlek. Jag vill inte längre köpslaga, utan drager mig tillbaka. Jag tadlar er inte. Ni är en godhjärtad varelse och har gjort ert bästa. Farväl, Amalia, jag har sett er strid, låt den nu sluta. Vi äro båda trötta därvid.
Amalia stod skrämd och tyst, då William sålunda helt plötsligt bröt det band, i vilket hon hållit honom, och förklarade sitt oberoende och sin överlägsenhet. Han hade så länge legat vid hennes fötter, att den lilla varelsen hade blivit van att trampa på honom. Hon önskade icke gifta sig med honom, men önskade att behålla honom. Hon önskade att slippa giva honom någonting, men att han däremot skulle giva henne allt. Detta är ett slags handel, som icke sällan avslutas på kärlekens marknad.
Williams utfall hade alldeles förkrossat henne. Hennes egen lilla stormning var för länge sedan tillbakaslagen.
— Skall jag således förstå er så, att ni… att ni tänker fara er väg, William? sade hon.
Han skrattade bittert.
— Jag for min väg en gång förr, sade han, och kom tillbaka tolv år därefter. Vi voro då unga båda, Amalia. Farväl! Jag har förspillt tillräckligt av mitt liv på denna lek.
Under det de talade, hade dörren till mrs Osbornes rum öppnats på glänt. Becky hade nämligen hållit i dörrvredet och vridit om det i samma ögonblick som Dobbin lämnade det, och hon hade hört vartenda ord av samtalet.
— Vilket ädelt hjärta denne man har! tänkte hon, och hur skamligt hon behandlar honom! Hon beundrade Dobbin och hyste ej något groll mot honom för att han uppträtt emot henne. Ack, tänkte hon, om jag hade fått
