WILLIAM M. THACKERAY
en sådan man som han — en man med både hjärta och huvud! Jag skulle inte brytt mig om hans stora fötter.
Därpå skyndade hon in i sitt rum, grubblade en stund på något och skrev därefter en biljett till honom, i vilken hon besvor honom att dröja ett par dagar — under vilken tid hon åtog sig att ställa allt till rätta mellan honom och Amalia.
Skilsmässan var förbi. Den stackars William var borta, och den lilla änkan hade fått sin vilja fram och vunnit sin seger och kunde njuta av den så mycket hon ville. Må damerna avundas henne sin triumf.
Då unge George kom in till middagen, märkte han åter att majoren var borta. Målet åts under tystnad, och då George efter dess slut låg i fönstret med armbågarna mot fönsterkuddarna, såg han att en viss uppståndelse ägde rum i majorens hus på andra sidan av gatan.
— Vad nu! sade han. Dobbins vagn håller på att dragas ut på gården!
Amalia ryckte till något litet, men sade ingenting.
— Och se där kommer Francis med kappsäckarna, fortfor George, och Kunz, den enögde postiljonen, kommer över torget med tre skimlar. Hur! — de spänna hästarna för Dobbins vagn. Tänker han resa någonstädes?
— Ja, sade Amalia, han ämnar företaga en resa.
— Nå, men när tänker han komma tillbaka?
— Han — han kommer inte tillbaka, svarade Amalia.
— Kommer han inte tillbaka? sade George och sprang upp.
— Stanna, sir! röt Josef.
— Stanna, George! upprepade hans mor med ett mycket sorgset ansikte, och gossen stannade, men hoppade upp och ned från fönsterpallen och visade alla tecken till oro och nyfikenhet.
Hästarna voro förspända och packningen fastgjord på vagnen. Francis kom ut med sin herres sabel och käpp och paraply, bundna tillsammans i en bunt, och lade dem i suffletten, samt med hans toalettskrin och trekantiga hattlåda, som han placerade under sätet. Därefter kom
412
