VÄRLDSMARKNADEN
gå till sängs. Josef och hans fagra gast hade en förtjusande tätatät, och hans syster kunde, där hon låg vaken i rummet bredvid, höra hur Rebecka sjöng omigen för Josef de gamla sångerna från 1815. Eget nog sov han denna natt icke mera än Amalia.
Det var i juni och följaktligen var säsongen i fullt flor i London, och Josef plägade varje dag vid frukosten läsa upp ett och annat ur tidningen för damerna. Vid ett av dessa tillfällen läste han bland annat upp, hur fjorton officerare och hundratrettiotvå man av det tappra —dje regementet, varibland den gamle veteranen sir Michael O'Dowd med hustru och syster, den 20 juni hade anlänt till Gravesend med ostindiefararen Ramchunder, hur musikkåren hade spelat på kajen och hur folkmassan hade hurrat av alla krafter för de tappra veteranerna, då de begåvo sig till Waytes hotell, där en ståtlig bankett var arrangerad för gamla Englands försvarare.
Vid ett annat tillfälle läste Josef en kort notis om att major Dobbin hade förenat sig med regementet i Chatam och nästan omedelbart därefter syntes Dobbins namn bland överstelöjtnanterna, ty gamle Tiptoff hade dött under färden från Madras, och suveränen hade behagat befordra översten sir Michael O'Dowd till generalmajors rang vid hans återkomst till England.
William hade skrivit en eller ett par gånger till Amalia efter sin avresa, men på ett så kallt sätt att den stackars kvinnan nu i sin tur kände att hon hade förlorat sin makt över honom. Han hade lämnat henne, och hon var olycklig. Minnet av hans nästan otaliga tjänster och aktningsfulla ömhet framställde sig nu för henne och förebrådde henne dag och natt. Hon ruvade över dessa minnen, enligt sin vana, såg renheten och djupet i den känsla, med vilken hon hade lekt, och förebrådde sig själv för att hon kastat bort en sådan skatt.
Ja, den var verkligen bortkastad. William hade förslösat den helt och hållet. Han älskade henne icke längre såsom han hade älskat henne, tänkte hon. Han skulle aldrig mera kunna göra det. Det slags ömhet, som han
