WILLIAM M. THACKERAY
— Se hit, din toka! sade Becky, alltjämt med retsam godlynthet, tog fram ett litet papper från sitt skärp och kastade det i Amalias knä. Du känner hans stil. Han skrev det här till mig — ville att jag skulle rymma bort med honom — gav mig det mitt för din näsa dagen innan han blev skjuten — något som han väl förtjänte!
Amalia hörde henne icke, utan betraktade brevet. Det var detsamma som George hade stuckit in i buketten och givit Becky på hertigens av Richmond bal. Det var som hon hade sagt: den narraktige unge mannen hade bett henne att fly med honom.
Amalias huvud sjönk ned på bröstet, och hon gav nu vika för sin häftiga rörelse, medan Becky stod och betraktade henne. Vem skall väl analysera dessa tårar och säga om de voro ljuva eller bittra? Vilket var det? Sörjde hon därför att hennes livs avgud hade fallit ned och gått i spillror vid hennes fötter — eller var hon glad över att den skranka, som blygsamheten hade ställt emellan henne och en ny, verklig kärlek, nu hade fallit bort? — Det är ingenting som hindrar mig nu, tänkte hon. Jag kan nu älska honom av allt mitt hjärta. Och jag skall, jag skall göra det, om han bara vill tillåta mig det och förlåta mig. Jag tror att det var denna känsla, som höjde sig över alla de andra och uppskakade detta milda bröst.
Hon grät verkligen icke så mycket som Becky väntade — och den senare lugnade och kysste henne. Hon behandlade Amalia som ett barn och klappade hennes huvud och sade:
— Och låt oss nu skaffa oss bläck och penna och skriva till honom att han kommer på ögonblicket.
— Jag — jag skrev till honom i dag på morgonen, sade Amalia och rodnade förskräckligt.
Becky utbrast i ett muntert skratt. — Un biglietto, sjöng hon med Rosina, eccolo quà! och hela huset genljöd av hennes gälla sång.
422
