VÄRLDSMARKNADEN
frukosten. Amalia, vars schal och kappa mrs Payne tog av i förstugan, häktade upp Williams kappa och — vi vilja med er tillåtelse följa George för att se efter frukosten åt översten. Fartyget är i hamn. Han har fått den skatt, efter vilken han i hela sitt liv strävat. Fågeln har slutligen kommit. Den är där med huvudet mot hans axel, kuttrande tätt invid hans hjärta, med sakta fladdrande vingar. Detta är vad han hade längtat efter varje dag och timme i aderton år. Här är höjdpunkten, slutet — sista sidan av sista delen. Farväl, överste — Gud välsigne dig, hederlige William! — Farväl, kära Amalia! — Väx grön igen, du ömma lilla klängväxt, runtomkring den knottriga gamla ek, mot vilken du stöder dig!
Måhända var det en ångerfull känsla för den goda och
milda varelse, vilken hade varit den första, som tagit
henne i försvar, kanske var det även motvilja för alla
sentimentala scener, som gjorde att Becky icke vidare
visade sig för överste Dobbin och den dam, med vilken
han gifte sig. — Enskilda affärer, sade hon, tvingade
henne att fara till Brügge, dit hon nu begav sig, och
endast George och hans onkel voro närvarande vid
vigseln. Då bröllopet var överståndet, återvände mrs
Becky på ett par dagar för att trösta den ensamme
ungkarlen Josef Sedley. Han föredrog att leva på kontinenten,
sade han, och avstod att bo tillsammans med sin syster
och svåger.
Amalia var glad över att hon skrivit till sin man, innan hon kände till det där brevet från George. — Jag kände hela tiden till det, sade William, men kunde jag väl begagna detta vapen mot den stackars gossens minne? Det var detta som gjorde att jag led så mycket, då du…
— Tala aldrig mera om denna dag! ropade Amalia så ångerfullt och ödmjukt att William bytte om samtalsämne och började tala om Glorvina och den kära gamla Peggy O'Dowd, hos vilka han satt då brevet kallade
