Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/432

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

honom tillbaka. — Om du inte hade skickat efter mig, sade han skrattande, vem vet vad Glorvina kunnat heta nu!

För närvarande heter hon fru majorskan Glorvina Posky; hon gifte sig nämligen med denne efter hans första hustrus död, eftersom hon hade beslutit att icke gifta sig utom regementet. Lady O'Dowd är även så fäst vid detta, att hon säger att hon, ifall någonting skulle hända Mick, skall komma tillbaka och gifta sig med någon inom detta. Men generalmajoren mår förträffligt och bor i stor glans i O'Dowdstown och är förste mannen i sitt grevskap, kanske med undantag av sin granne Hoggarty av Hoggarty Castle. Hennes nåd dansar ännu fortfarande "jig", och både hon och Glorvina förklarade att Dobbin hade betett sig på ett skamligt sätt, men då Posky friade, blev Glorvina tröstad, och en vacker turban från Paris stillade lady O'Dowds vrede.

Då överste Dobbin lämnade tjänsten, vilket han gjorde genast efter sitt giftermål, arrenderade han ett litet vackert landställe i Hampshire, icke långt ifrån Drottningens Crawley, där sir Fox och hans familj nu ständigt residerade, sedan reformbillen hade gått igenom. All tanke på pärskap hade nu försvunnit, sedan baronetens två platser i parlamentet hade blivit indragna. Sir Fox hade genom denna katastrof förlorat både pengar och lynne och var skral till hälsan och spådde landets snara undergång.

Lady Jane och mrs Dobbin blevo mycket goda vänner. Hennes nåd var gudmor åt mrs Dobbins barn, som bar hennes namn och döptes av hans ärevördighet James Crawley, som hade efterträtt sin far i pastoratet, och de båda ungherrarna George och Rawdon voro även rätt såta vänner och jagade tillsammans under ferierna och voro båda i samma "college" i Cambridge och tvistade med varandra om lady Janes dotter, i vilken de naturligtvis båda voro förälskade. Ett parti mellan George och den unga damen har länge varit de båda fruarnas älsklingsplan, ehuru jag hört att unga miss Crawley själv tycktes luta åt sin kusin,


426