WILLIAM M. THACKERAY
men var stolt over sina fötters och fotknölars fina form och smekte alltid det knä, under vilket han knöt sitt ordensband.
— Jaså, så att herden inte är tillräcklig till att försvara det lilla lammet? sade han.
— Herden tycker för mycket om att spela kort och gå på klubbar, svarade Rebecka skrattande.
— En sådan utsvävande korydon! sade mylord. Och en sådan ska vara herde!
— Jag markerar tre poäng! hördes Rawdon i detsamma yttra vid spelbordet.
— Nej, hör bara på Melibæus! sade den ädle markisen. Han håller, min själ, på att utöva sitt yrke som herde. Han klipper ett Southdownsfår. Och ett sådant oskyldigt får sedan! Tänk bara vilket ofläckat, snövitt skinn!
Rebeckas ögon sköto blixtar av gäckande skalkaktighet.
— Mylord, sade hon, ni själv är en riddare av skinnets orden! och han hade verkligen gyllene skinnets ordenskedja kring sin hals — en gåva av de restaurerade franska prinsarna.
Lord Steyne hade i sitt tidigare liv varit beryktad för sin djärvhet och framgång i spel. Han hade suttit uppe två dagar och två nätter vid hasardspelbordet tillsammans med Fox, den store statsmannen och spelaren. Han hade vunnit pengar av de högsta personer i riket, ja, det påstods till och med, att han hade vunnit sitt markisat vid spelbordet, men han tyckte icke om att man hänsyftade på dessa forna ungdomsdårskaper. Rebecka såg hur ett moln drog upp på den dystra pannan.
Hon reste sig upp från soffan, gick fram och tog koppen ur hans hand med en liten nigning.
— Ja, sade hon, jag måste skaffa mig en vakthund, men han ska inte skälla på er!
Härmed gick hon in i salongen, satte sig ned vid pianot och började sjunga små franska sånger med en så förtjusande, drillande röst, att den blidkade lorden skynd-
42
