VÄRLDSMARKNADEN
samt följde efter henne dit och kunde ses stå och nicka med huvudet och slå takt över henne.
Rawdon och hans vän spelade under tiden ekarté, till dess de hade fått nog. Översten vann, men låt också vara att han vann aldrig så ofta och mycket, så måste dock nätter sådana som denna ha varit tämligen tröttsamma för före detta dragonen — nätter under vilka hans hustru hade all konversationen och beundran för sig och han satt tyst utom kretsen, utan att förstå ett ord av skämtet, hänsyftningarna och det mystiska språket där inom.
— Hur står det till med mrs Crawleys man? plägade lord Steyne säga till honom såsom en hälsning, då de möttes — och detta var också verkligen numera hans ställning i livet. Han var icke längre överste Crawley — han var mrs Crawleys man.
Om ingenting under hela denna tid blivit yttrat om lille Rawdon, så kommer sig detta därav, att han är gömd någonstädes uppe i en vindskammare eller har kravlat sig ned i köket för att skaffa sig sällskap. Hans mor tog knappast någor notis om honom. Han tillbragte dagarna tillsammans med sin franska bonne, så länge som denna domestik var kvar i den Crawleyska familjen, och då hon avlägsnade sig, och den lille stackaren låg och tjöt och skrek i nattens enslighet, hade en huspiga fattat medlidande med honom och tagit honom från hans ensliga barnkammare in i sitt vindsrum strax bredvid och lugnat och tröstat honom.
Rebecka, lord Steyne och en eller ett par till voro i salongen och drucko te efter operan, då detta tjut och skrik hördes där uppe.
— Det är min kerub, som skriker efter sin amma, sade Rebecka, men gjorde icke någon rörelse för att gå och se efter honom.
— Uppskaka inte edra känslor med att gå och se efter honom! sade lord Steyne i sarkastisk ton.
— Bah, svarade modern med ett slags rodnad, han
