VÄRLDSMARKNADEN
och han talade om så stora summor, att herrarna i klubben (apotekaren, begravningsentreprenören, den store snickaren och byggmästaren samt klockaren, som fick komma med på sladden, och vår gamle bekante, mr Clapp) riktigt fingo respekt för den gamle herrn.
— Jag stod mig bättre förr i världen, plägade han alltid säga till envar som han träffade där. Min son är i detta ögonblick den högste magistratspersonen i Ramgunge i presidentskapet Bengalen och lyfter sina fyratusen rupier i månaden. Min dotter kunde bli överstinna, om hon ville. Jag skulle kunna draga på min son, den högste magistratspersonen, för tvåtusen pund i morgon, och Alexander skulle betala ut summan ögonblickligen — kontant på disken, sir. Men Sedleyarna ha alltid varit en stolt familj.
Ni och jag, min käre läsare, kunna möjligen en dag råka i samma ställning, ty ha icke många av våra vänner råkat i den? Vår lycka kan svika oss, våra krafter övergiva oss, vår plats på tiljan intagas av bättre och yngre skådespelare — och livets lyckochanser kunna rulla bort och lämna oss skeppsbrutna på stranden. Våra vänner skola då undvika oss, då de möta oss, eller vad som är ännu värre, räcka fram ett par fingrar åt oss på ett nedlåtande och medlidsamt sätt — och vi kunna då vara säkra om att vännen, så snart vi vänt ryggen till, börjar med ett: — Stackars sate, vilken oförsiktighet har han inte begått och vilka utsikter till lycka har han inte förspillt! Nå ja, en vagn och tretusen pund om året äro väl i alla fall icke den högsta belöning man kan tänka sig eller det som bestämmer Guds dom över människorna. Om skojare lyckas lika ofta som de misslyckas, om charlataner och gycklare ha framgång och skurkar vinna förmögenhet eller dela motgång och medgång likt de skickligaste och hederligaste ibland oss — så säger jag, broder, att världsmarknadens håvor och nöjen icke kunna värderas så särdeles högt och att det är sannolikt… men vi förirra oss utom gränsen av vår berättelse.
Om mrs Sedley hade varit en kvinna med energi, skulle
