VÄRLDSMARKNADEN
hänga läpp hela dagen i mitt rum och bete mig som en fin dam — hon säger, att jag är en mörderska. Ack, mrs Osborne, måtte ni aldrig komma att nära en orm i er barm, det är min bön!
— Mamma, mamma! ropade den stackars flickan, medan barnet i hennes armar stämde upp ett ohyggligt klagotjut.
— En mörderska kan tänka! Fall du ned på dina knän, Amalia, och bed Gud rena ditt syndiga och otacksamma hjärta, och måtte Han förlåta dig så som jag gör! och med dessa ord rusade mrs Sedley ut ur rummet, i det hon ännu en gång framväste ordet "gift!" och så slöts hennes fromma välsignelse.
Denna brytning mellan mrs Sedley och hennes dotter blev aldrig riktigt hävd. Den omnämnda tvisten gav den äldre damen otaliga fördelar, av vilka hon icke försummade att begagna sig med kvinnlig fyndighet och ihärdighet. Så till exempel talade hon knappast med Amalia på hela veckor efteråt. Hon varnade tjänarna för att röra barnet, emedan mrs Osborne i sådant fall möjligen kunde bli ond. Hon bad sin dotter se och riktigt övertyga sig om, att det icke fanns något gift i den dagliga föda, som tillreddes åt lille George. Då grannarna frågade, hur den lille gossen mådde, hänvisade hon dem helt spetsigt till mrs Osborne. Hon vågade aldrig fråga, om barnet mådde väl eller illa. Hon ville icke röra vid gossen, ehuru han var hennes dotterson och egen rara älskling, ty hon var icke van vid barn och skulle kunna taga livet av honom. Och så ofta doktor Pestler kom på besök, mottog hon honom på ett så sarkastiskt och föraktfullt sätt, att denne förklarade, att själva lady Thistlewood, vars läkare han hade den äran att vara, icke kunde taga på sig en mera stolt och förnäm min än mrs Sedley, av vilken han aldrig hade erhållit något läkarhonorarium. Amalia å sin sida var även sannolikt svartsjuk — och vilken mor är icke det — på dem som ville sköta hennes barn i stället för henne och söka intaga första platsen i dess ömhet. Säkert är, att hon var orolig, så snart någon handskades med
