WILLIAM M. THACKERAY
menuetter inne i sitt rum. Så ofta denne pudrade och artige gamle herre, som aldrig en enda söndag saknades i kapellet i Hammersmith — så ofta, säger jag, gamle chevalier de Talonrouge talade om mrs Osborne, plägade han först avsluta sin pris, medelst en graciös åtbörd med handen vifta bort de kvarblivna snuskornen, åter nypa ihop sina fingrar, föra dem till sin mun och så öppna dem med en kyss och utropet: — Ah, la divine créature! Han bedyrade, att då Amalia promenerade i Brompton Lanes, spirade blommor upp under hennes fötter; han kallade lille George Cupidon och frågade honom, huru det stod till med Venus, hans mamma, samt berättade för den förvånade Betty Flanagan, att hon var en av gracerna och favorittjänarinna åt la Reine des Amours.
Vi kunde anföra många flera exempel på denna lätt vunna och omedvetna popularitet. Plägade icke mr Binny, den milde och fint bildade pastorn i distriktskapellet, i vilket familjen brukade åhöra gudstjänsten, alltsomoftast göra besök hos änkan, gunga den lille gossen på sitt knä och erbjuda sig att lära honom läsa latin, till stor förtrytelse för sin äldre syster, som skötte hushållet åt honom.
— Det finns ju rakt ingenting hos henne, plägade den sistnämnda damen yttra. Då hon kommer hit på te, talar hon inte ett ord under hela aftonen. Hon är en sipp och tillgjord varelse, och min tro är den, att hon inte har något hjärta alls. Det är bara hennes fagra anlete, som ni karlar beundra så mycket. Miss Grits, som har fem tusen pund och ännu mera att vänta, har två gånger så mycket karaktär och är i min smak tusen gånger mera angenäm och behaglig, och om hon såge bra ut, är jag fullt övertygad, att du skulle tycka att hon vore alldeles utmärkt.
Det är högst sannolikt, att miss Binny icke hade så alldeles orätt. Det är verkligen det fagra anletet, som framkallar sympati i karlarnas bröst, de inpiskade skälmarna. Ett fruntimmer kan äga Minervas visdom och kyskhet, och vi fästa ändå icke någon uppmärksamhet vid
58
