VÄRLDSMARKNADEN
Sedley var mycket nedslagen och ångerfull, ehuru sanningen var den, att Dobbin hade sagt den gamle herrn en stor osanning, eftersom han själv hade givit varenda shilling av pengarna, utom att han hade låtit begrava sin vän och betalt alla omkostnader, som blevo en följd av olyckan och den stackars Amalias flyttning.
På dessa utgifter hade gamle Osborne aldrig besvärat sig med att tänka, lika litet som någon av Amalias anförvanter eller Amalia själv hade gjort det. Hon litade på major Dobbin, tog hans något förvirrade beräkningar för alldeles givna och anade inte ett ögonblick i hur stor skuld hon stod till honom.
Två eller tre gånger om året skrev hon enligt sitt löfte brev till honom i Madras, vilka allasammans rörde lille George. Hur han gömde dessa papper som en skatt! Så ofta Amalia skrev, svarade han, men skrev aldrig annars. Däremot sände han otaliga minnen från sig till sin gudson och henne. Så skickade han hem ett kinesiskt schackspel av elfenben, i vilket bönderna voro små gröna och vita män med verkliga svärd och sköldar, löparna sutto till häst och tornen buros på ryggen av en elefant. Dessa schackpjäser utgjorde Georges förtjusning, och han präntade sitt första brev för att skriva och tacka sin gudfar för denna gåva. Vidare skickade han hem konserver och pickles, på vilken senare vara den unge herrn smakade i smyg inne i en skänk och blev dödssjuk på kuppen. Då han kände, hur den brände på tungan, trodde han det vara ett straff för att han snattat. Amalia skrev till majoren en liten komisk skildring av denna olycka, och det gladde honom att tänka, att hon nu stundom kunde vara glad och munter. Han skickade även ett par schalar, en vit åt henne och en svart med blommig botten åt modern samt ett par röda ytterhalsdukar åt gamle mr Sedley och George. Schalarna voro värda minst femtio guinéer stycket, såsom mrs Sedley väl visste. Hon bar sin med stor ståt i kyrkan i Brompton och gratulerades av sina kvinnliga vänner i anledning av den präktiga presenten.
