VÄRLDSMARKNADEN
tande. Jag brukade spela med pappa och miss Crawley — gjorde jag inte, mr Crawley?
— Lady Jane kan verkligen spela det spel för vilket ni hyser en sådan förkärlek, sir, sade Fox i stolt ton.
— Men hon skulle i alla fall inte vilja stanna här. Nå, ni kan ju fara tillbaka till Mudbury och låta mrs Rincer få sig en liten förtjänst, eller far ned till prästgården och bed Bute, att han bjuder er på middag. Han skulle bli förtjust över att få se er, må ni tro — han är så tacksam för att ni knep gummans pengar. Hahaha! Litet av de där pengarna kan komma väl till pass för att lappa upp herrgårn med, när jag är borta.
— Jag märker, att ert folk hugger ned skogen, sir, inföll nu Fox med höjd röst.
— Ja, ja, det är verkligen mycket vackert väder och lämpligt för årstiden, svarade sir Fox, som plötsligt hade blivit döv. Jag börjar bli gammal nu, Fox. Men du är väl inte själv långtifrån dina femti. Men han står sig inte illa, min vackra lady Jane, eller hur? Det är idel gudlighet, måttlighet och ett moraliskt liv. Se på mig, jag är inte mycket långtifrån åtti — hehehe! och han skrattade och snusade och skelade åt henne och nöp hennes hand.
Fox återförde samtalet till de fällda träden, men baroneten blev nu ögonblickligen döv igen.
— Jag börjar bli bra gammal och har under det här året lidit svårt av höftvärk. Jag kommer inte att dröja kvar så länge, men det gläder mig att ni kom hit, sonhustru. Jag tycker om ert ansikte, lady Jane, det är inte något av den där sturska Binkiefysionomin däri, och jag vill ge er någonting vackert, min söta, till att fara till hovs med.
Därmed stultade han över rummet till ett skåp, varifrån han tog fram ett litet förgyllt skrin, innehållande juveler av ett visst värde.
— Tag det här, min söta, sade han, det tillhörde mor min och efter henne den första lady Fox. Vackra pärlor — gav dem aldrig åt järnkrämarens dotter. Nej, det lät
