WILLIAM M. THACKERAY
De gingo genom förstugan och den lilla ekpanelade salen, på vars bord stodo tre dricksglas och en tom rombutelj, som hade tjänstgjort vid sir Fox' dryckeslag, och genom detta rum in i sir Fox' arbetsrum, där de funno miss Horrocks med en vild uppsyn stå och försöka en knippa nycklar på skåp och pulpeter. Hon tappade dem med ett skrik, då lilla mrs Butes ögon blixtrade emot henne under den svarta väderhuvan.
— Se hit, James och mr Crawley! ropade mrs Bute, pekande på den svartögda, brottsliga slynans skrämda gestalt.
— Han gav mig, han gav mig dem! ropade hon.
— Gav er dem, ni gemena varelse! skrek mrs Bute. Ni kan vittna, mr Crawley, att vi funno den här liderliga slynan på väg att stjäla er brors tillhörigheter, och hon ska bli hängd, såsom jag alltid sagt att hon skulle bli.
Betsy Horrocks kastade sig härvid helt förskräckt ned på knä och utbrast i tårar. Men de, som känna en verkligt god kvinna, veta att hon icke brådskar med att förlåta och att en fiendes förödmjukelse är en triumf för hennes själ.
— Ring på klockan, James! sade mrs Bute, Ring på till dess det kommer folk.
Tre eller fyra tjänare, som funnos i det övergivna gamla huset, kommo skyndande in vid den fortsatta ringningen.
— Tag och sätt in den här kvinnan i säkert förvar, sade mrs Bute. Vi kommo på henne just som hon höll på att stjäla av sir Fox. Mr Crawley torde utfärda arresteringsordern — och ni, Beddoes, kör henne i morgon i schäskärran till fängelset i Southampton.
— Men, min vän, sade fredsdomaren och kyrkoherden, hon är bara…
— Finns här inte några handklovar? fortfor mrs Bute, stampande med sina träskor. Det brukade finnas handklovar här. — Var är den här varelsens avskyvärde far?
— Han gav mig dem verkligen! ropade ännu alltjämt den arma Betsy: Gjorde han inte det, Hester? Ni såg sir
76
