WILLIAM M. THACKERAY
SJUNDE KAPITLET.
I vilket Becky besöker sina förfäders salar.
Då nu sorgdräkten var färdig och sir Fox Crawley blivit underrättad om att de skulle komma, togo överste Crawley och hans hustru ett par platser i samma diligens, i vilken Rebecka hade rest i den avlidne baronetens sällskap vid sin första resa ut i världen för ungefär nio år sedan. Rawdon tog plats på kuskbocken och skulle gärna velat köra, om icke hans sorg hade förbjudit honom det. I Mudbury var en vagn med en svartklädd kusk och ett par hästar emot dem.
— Det är den gamla kareten, Rawdon, sade Rebecka i det de stego in. Klädet är bra malätet, och här är den där fläcken, som sir Fox bråkade så mycket om och som kom sig av att en konjaksbutelj gick sönder, då vi foro för att hämta vår tant från Southampton… Vad tiden går! Den där långa, duktiga flickan, som står där i stugdörren, kan väl aldrig vara Polly Talboys, vilken jag erinrar mig som en liten smutsig barnunge, som rensade bort ogräset i trädgården.
— En vacker flicka! sade Rawdon, i det han besvarade hälsningen med att föra två fingrar upp till sitt sorgflor. Becky bugade sig och hälsade och kände nådigt igen folk här och där. Dessa igenkännanden voro henne obeskrivligt angenäma. Det föreföll henne som om hon icke längre vore någon bedragerska, utan vände tillbaka till sina förfäders hem. Rawdon å sin sida var tämligen förlägen och nedslagen. Vilka minnen från hans ungdoms- och oskuldsdagar torde icke ha ilat genom hans hjärna! Vilka styng av samvetsagg och skam!
— Dina systrar måste vara stora unga damer nu! sade
90
