WILLIAM M. THACKERAY
högtidlig, iskall tystnad, då hon var i sällskap med Fox och hans uppstudsiga maka, samt med att skrämma barnen i barnkammaren med den spöklika dysterheten i sitt uppförande. Endast en mycket svag böjning på huvudet välkomnade Rawdon och hans hustru, då dessa förlorade får inträdde till sin familj.
För att säga sanningen kände de sig just icke så synnerligt djupt gripna av denna köld. Eget nog var hennes nåd för ögonblicket endast en person av underordnad vikt i deras ögon, emedan de endast tänkte på vilket mottagande de skulle röna av den härskande brodern och svägerskan.
Fox trädde med en något förhöjd ansiktsfärg fram och skakade hand med sin bror och hälsade på Rebecka med en handtryckning och en mycket djup bugning, men lady Jane fattade sin svägerskas båda händer och kysste henne hjärtligt. Denna omfamning nära nog framkallade tårar i den lilla äventyrerskans ögon — en prydnad, vilken hon, såsom vi veta, bar mycket sällan. Detta okonstlade bevis på godhet och förtroende rörde och behagade henne, och uppmuntrad av denna demonstration å sin svägerskas sida, vred och snodde Rawdon sina mustascher och anhöll om tillåtelse att få hälsa lady Jane med en kyss, vilket fick besagda unga dam att rodna betydligt.
— Ett tusan så täckt litet fruntimmer, den lady Jane! lät hans omdöme, då han och hans hustru voro allena igen. Fox har blivit fet och sköter sig som en karl.
— Det kan han ha råd till, anmärkte Rebecka och instämde i sin mans yttrande, att svärmodern var en ohygglig gammal fågelskrämma, och att systrarna voro ett par rätt hyggliga unga flickor.
Även dessa senare hade blivit hemkallade från skolan för att bevista begravningen. Det såg ut, som om sir Fox Crawley hade ansett husets och familjens värdighet fordra, att han hade så många svartklädda personer omkring sig som han möjligen kunde samla ihop. Alla husets manliga och kvinnliga tjänare, de gamla gummorna i fattighuset, vilka den äldre sir Fox hade bedragit
92
