års ålder, kapten därstädes. Året därpå gick han i österrikisk tjänst och tjänade under fursten af Waldeck vid de förbundna arméerna 1746, hvarefter han det följande året var generaladjutant hos fursten. År 1751 blef han major vid Cronhjorts regemente i svensk tjänst. Vid sjuåriga krigets utbrott 1756 gick han åter i tjänst hos Preussens fiender och var 1757 med i slaget vid Hastenbeck men ställde sig, när Sverige s. å. började deltaga i kriget, åter under dess fanor. Han blef därvid chef för 1. tyska grenadjärbataljonen och den 22 okt. 1759 öfverstelöjtnant vid Löwenfel’s, sedan Sprengtportens regemente men fann intet tillfälle att utmärka sig. Öfverste i armén 29 juni 1762, flyttades han 13 maj 1766 såsom öfverstelöjtnant till Drottningens lifregemente, blef s. å. generaladjutant och den 2 maj 1770 chef för Västerbottens regemente. Generalmajor 1 nov. 1773, generallöjtnant 27 dec. 1778, flyttades han den 10 febr. 1779 till chefskapet för Närkes och Värmlands regemente.
Vid utbrottet af kriget med Ryssland 1788 nämndes Meijerfeldt till högste befälhafvare öfver trupperna till lands i Finland och utöfvade detta befäl ända till krigets slut 1790 med undantag af de tillfällen, då det fördes af konungen själf. Under denna tid blef han general 18 juli 1789 och fältmarskalk 21 aug. 1790, sedan han den 5 juli fått mottaga riddaretecknet af Svärdsorden med stora korset. Kort därefter tog han afsked, den 29 mars 1791, men nämndes 1 nov. 1792 till en af rikets herrar och samma dag 1797 till serafimerriddare.
Då M. skulle aflägga ed efter sin befordran till fältmarskalk, befalldes han äfven att besvärja säkerhetsakten. M. sökte undvika denna edgång och retades genom konungens hot om svår straffpåföljd, därest han framhärdade i sitt nekande. Genom påtryckning från släktingar gaf han dock slutligen vika, men undertecknade samtidigt såväl edsformuläret som afskedsansökan, förflyttades till Pommern och gjorde därigenom platsen såsom regementschef ledig för Armfelt.
Meijerfeldt skildras såsom en »ful och lång karl», såsom en käck general, älskad af sina underlydande. Han tillbragte efter afskedstagandet sin mesta tid på fädernegodset Nehringen, de sista åren dock i Stockholm, där han afled den 21 april 1800 och med stor ståt begrofs i Riddarholmskyrkan. Han slöt sin ätt.
749. Palbitzky, Ulric Adolf, friherre.
Född 26 aug. 1747 på Julita i Södermanland. Fadern: godsägaren Gustaf Adolph Palbitzky, modern: gref:nan Anna Duffus. (Broder till n:r 687.)
Sergeant först vid artilleriet, sedan vid Lifgardet, lifdrabant 1766, löjtnant i armén 1770, transp. till N. o. V. reg. genom tjänstebyte med C. Ribbing (n:r 679) 10 febr. 1779, chef för Örebro komp. s. d.
Död ogift 20 sept. 1783.
750. Lundstedt, Carl Fredric.
Född 11 okt. (nov.?) 1757 (enl. prästbetyg 19 aug. 1756) på Hanvik i Segerstads socken i Värmland. Fadern: bergmästaren och brukspatronen Gustaf Lundstedt, modern: Hedvig Bratt.
Kom i tjänst 20 okt. 1771, fänrik 11-mars 1779, tjänstebyte med P. Schagerström (n:r 746) 25 juni 1782, transp. till Dalvargeringen 1790, där han tjänstgjorde såsom kapten. Efter dess upplösning transp. till Värmlands fältjägare 23 maj 1791, ryttmästare vid adelsfanan 8 dec. 1797 och var i denna egenskap befälhafvare för en kommendering af Älfsborgs 2. landtvärnsbataljon vid Arvika magasiner 1808. R. S. O.
Lundstedt var en ovanligt tapper man och visade många prof därpå under sitt deltagande i kriget 1789—90 i Finland. Han omnämnes ofta i rapporterna. Vid Elgsjö var han dalkarlarnes befälhafvare och blef där svårt sårad, vid öfverrumplingen af Pardakoski och Kärnakoski likaså och utförde stormningen så godt som utan hjälp från andra trupper med sina dalkarlar, hvilka bildade avantgardet.
Död ogift 4 okt. 1813.
