Emellertid ökades antalet korprals- och vicekorpralsbeställningar, i det alla lediga sådana skulle besättas med volontärer, och tillkommo distinktionskorpralsbeställningar, hvilka år för år ökades ända till trettiosex, så att förmånerna voro ingalunda obetydliga.
För året 1902 ökades antalet volontärer från 56 till 66, hvarvid 12 nummer afsågos för officers- och underofficerskandidater; 1903 ökades antalet till 98, och som antagning då fick ske såväl i januari som till 1 november, kunde hela antalet platser besättas.[1] I öfverensstämmelse med det obegripliga sätt, på hvilket volontärökningen sedan skedde,[2] bibehölls vid regementet antalet oförändradt under år 1904. Då afgången var ringa bland de till största delen unga volontärerna, kunde endast få nya antagas på hösten samma år, hvaremot tillstånd utverkades att i januari 1905 antaga ett tjugotal af de 45, som tillkommo på nämnda års stat. För de följande åren, 1906—1911, ökades antalet år för år till 165, 218, 231, 249, 262 och 264 för att till slut nå siffran 279. Oaktadt afgången icke vid något tillfälle varit våldsam utan ett afsevärdt antal ett eller flera år förnyat sina vanligen på tre år, räknadt från 1 november, ingångna kontrakt, har nyss nämnda antal icke kunnat nås. Det visade sig länge omöjligt att erhålla flera än 30—40 volontärer om året. Antalet verkligen befintliga steg därför långsamt, så att det den 1 juli 1905 utgjorde 121 och samma dag 1909 145, i båda talen inberäknadt ett tjugotal officerskandidater, af hvilka de, för hvilka de tolf officersvolontärnumren icke räckte, tidtals hafva fått insättas i vanliga nummer. Det var först på vintern 1909—1910, som det blef fart i volontärrekryteringen. Med tillhjälp af det extra rekryteringsanslag, som utgått sedan hösten 1907, kunde ersättningen för anskaffning af volontärer betydligt höjas utan egentlig minskning af legans belopp, och då härtill kom i allmänhet dåliga tider för industrien, blef däraf följden, att under sagda vinterhalfår icke mindre än 78 volontärer anställdes, hvarigenom hela antalet den 1 juli 1910 uppgick till 210, däri inberäknadt 20 officers- och reservofficerskandidater. Sedan dess har antalet volontärer åtminstone icke sjunkit, om det ock visat svårighet att stiga.
Volontärernas lön höjdes från år 1907 från 150 till 180 kronor om året för en obefordrad, med 60 kronor eller till 240, 300 och 360 för de olika korpralsgraderna, hvarjämte dagaflöningen för obefordrad ökades från 10 öre till samma belopp som beväringens lägsta »penningetillskott» eller 20 öre; korpralernas bibehölls vid 30, 40 och 50 öre. Tillskott beviljades till legan, så att denna kunnat utgå med ända till 70 kronor till nyantagen, 26 kronor 67 öre för år till den, som förnyat sitt kontrakt.
- ↑ Under 1901 förmåddes ett tiotal färdigutbildade volontärer att ingå i indelta nummer, hvarigenom det verkliga antalet volontärer kunde ökas. De insattes sedan i sin tur såsom korpraler på volontärstat.
- ↑ Under år 1903 minskades det till och med vid några regementen för att såväl vid några af dessa som vid andra det följande året ökas med ett hundratal.
