Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En dag med otur.

skäms så över mig själv. Jag förlorade all min självbehärskning och smällde Anthony Pye med pekpinnen.

— Nå, det var då för innerligen roligt att höra, sade Marilla i avgörande ton. — Det skulle du ha gjort för länge se’n.

— Ack nej — visst inte, Marilla. Och jag begriper inte, hur jag någonsin mer ska kunna se barnen i ansiktet … Jag känner, att jag har förödmjukat mig riktigt ned i stoftet. Du anar inte, så ond och stygg och ryslig jag var … Jag kan inte glömma uttrycket i Paul Irvings ögon — han såg så förvånad och ledsen ut. Ack, Marilla, jag har gjort mig så mycken möda för att vara tålig och vinna Anthonys hjärta — och nu har detta alltsamman varit till rakt ingen nytta.

Marilla strök med sin av arbete sträva och hårdnade hand så märkvärdigt lent över flickans glänsande, nu tillrufsade hår. När Annes snyftningar något lagt sig, sade hon med mycket mild röst.

— Du låter saker och ting gå dig alldeles för hårt till sinnes, Anne. Alla begå vi våra misstag — men de falla i glömska. Och olycksdagar komma till varenda människa … Vad Anthony Pye angår, så vad behöver du bry dig om, att han inte tycker om dig? Det får du väl sätta dig över. Han är ju för resten den ende.

— Jag kan inte rå för det. Jag vill, att alla ska tycka om mig, och jag blir så sårad och ledsen, när någon inte gör det. Och nu kommer Anthony att hata mig som pesten. Ack, vad jag bar mig idiotiskt åt i dag, Marilla. Nu ska jag tala om hela historien för dig.

Marilla lyssnade till hela historien, och om hon drog på munnen åt vissa delar därav, så undgick det Anne. När ingenting mer fanns att berätta, sade hon muntert:

— Kära du, ta det med ro! Nu är den här dagen slut, och i morgon kommer det en ny — utan några misstag, som du själv brukade säga förr i tiden. Kom nu ned och ät din kvällsvard! Du ska få se, att en skön kopp te och de där mördegskakorna med plommonsylt uti, som jag gjorde i middags, nog ska krya upp dig.

— Mördegskakor med plommonsylt botar inte ett sjukt sinne, sade Anne dystert.


92