En avvänd fara.
så ska han försöka ta dem då. Det ska vi väl naturligtvis göra, inte sant, Marilla?
— Jag inser inte, att vi kunna göra just på annat sätt, sade Marilla en smula snävt, ehuru hon erfor en hemlig lättnad. — De äro i alla fall inte fullt så besvärliga, som de voro i början — eller också ha vi vant oss vid dem. Davy har hyggat till sig högst betydligt.
— Hans sätt har vunnit rätt mycket, sade Anne försiktigt — hon tycktes ej villig att inlåta sig på bedömandet av hans moral.
Det var nämligen som så, att när Anne kvällen förut kom hem från skolan, hade hon funnit Marilla borta på ett av skyddsföreningens möten, Dora insomnad på kökssoffan och Davy inne i väggskåpet i salen, helt förnöjd i färd med att sleva i sig innehållet av en burk med Marillas ryktbara plommonkompott — »främmandesyltet» som Davy kallade det och som han blivit strängt förbjuden att röra. Han såg mycket skuldmedveten ut, när Anne dök ned på honom och puffade honom ut ur skåpet.
— Du glupska Davy, vet du inte, att det är mycket styggt av dig att stå och äta upp syltet, när du är förbjuden att röra vid någonting därinne i väggskåpet?
— Jo, jag vet nog, att det var orätt, medgav Davy något skamflat, men plommonsylt är så rysligt gott, Anne. Jag bara tittade på det allra först, men det såg så rart ut, att jag tyckte jag skulle smaka på det bara lite, lite grand … Jag stack ned fingret — Anne uppgav ett kvidande — och slickade det rent … Men det var mycket go’are än jag nånsin kunnat tänka mig, att jag var tvungen att ta en sked och bara skumma litet ovanpå …
Anne höll en så allvarlig straffpredikan för honom över det orätta i att snatta plommonsylt, att Davy fick samvetskval och med ångerfulla kyssar lovade att aldrig göra så mera.
— Tror Anne att det kommer att finnas något sylt i himlen? frågade han plötsligt.
Anne höll tillbaka ett smålöje.
— Det är ju möjligt — om det finns någon, som särskilt längtar efter det, svarade hon.
— Men när ska änglarna hinna laga i ordning syltet, om
107
