En avvänd fara.
intet anande samhällsförbättrarna, hade hon knappast kunna uträtta mera.
— Det kan inte vara sant, sade Anne hjälplöst.
— Ja, precis så sa’ jag också, när jag allra först hörde det, återtog Gertie, som njöt i fulla drag. — Jag sa’: det kan inte Judson Parker ha panna till, sa’ jag … Men jo för all den del — pappa mötte honom nu på eftermiddagen, och han sa’ att det ämnade han visst göra. Det är en ap’tekare, som har hyrt staketet, och det blir annonser om piller och plåster i långa banor.
Samhällsförbättrarna sågo redan synen framför sig. Man behövde ej särdeles mycket fantasi för att föreställa sig, hur en halv kilometer staket prytt med dylika annonser i skrikande färger skulle taga sig ut. All tanke på trädplantering och skolgårdsinhägnad försvann inför denna nya fara. All god parlamentarisk sedvänja gavs på båten, och Annes förtvivlade försök att kalla till ordning voro lönlösa. Alla talade i munnen på varandra, och det blev ett förskräckligt oväsen.
— Låt oss nu för all del lugna oss en smula, bad Anne, som var mest upprörd av alla, och försöka tänka ut något sätt att hindra honom.
— Jag inser inte, hur man ska kunna hindra honom, utropade Jane bittert. — Det vet väl var och en, hurudan Judson Parker är. För pengar gör han vad som helst. Han har inte en gnista av samhörighetskänsla eller skönhetssinne.
Det hela såg tämligen hopplöst ut. Judson Parker och hans syster voro de enda med detta namn i Avonlea, så att ingen påtryckning skulle kunna övas genom släktingar och anförvanter. Martha Parker var en dam av tämligen bestämd ålder, som ogillade alla ungdomar och Samhällsförbättrarna i synnerhet. Judson var en artig man med honung på tungan och ett så undfallande och inställsamt väsen, att det var förvånande, hur få goda vänner han egentligen hade. Kanhända han legat över i för många affärsuppgörelser — sådant skaffar sällan popularitet. Han ansågs vara mycket »slipad», och allmänna meningen var den, att samvetsbetänkligheter var det minsta han besvärades utav.
— Finns det ingen, som förmår någonting över honom? undrade Anne, som ännu ej uppgivit allt hopp.
110
