En avvänd fara.
— Han brukar gå och hälsa på Louisa Spencer i Vitsand, upplyste Carrie Sloane. — Kanske hon kunde tigga och be honom att inte hyra ut sitt staket.
— Åh, visst inte, sade Gilbert med stor bestämdhet. — Nog känner jag Louisa Spencer. Hon »tror» inte på samhällsförbättrande föreningar, men hon tror på klingande silver- och kopparslantar. Hon snarare driver på Judson än hon skulle avråda honom.
— Jag vet ingen ann’ råd än att vi sätta till en kommitté, som får gå upp till honom och inlägga sin gensaga, sade Julia Bell, och flickor måste vi sända, för pojkar bara hutar han åt … Men jag går inte, så mycket ni det vet, så mig behöver ingen föreslå.
— Det är bäst att vi skicka Anne ensam, sade Oliver Sloane. — Hon om någon ska väl kunna prata omkull Judson.
Anne undanbad sig förtroendet. Slutligen lovade hon att gå och »föra ordet», men hon utbad sig en eskort av några andra medlemmar, för det »moraliska stödets» skull. Diana och Jane utsågos därför till att lämna henne detta moraliska stöd, och samhällsförbättrarna bröto upp, surrande och brummande likt arga bin av förbittring.
Anne var så förargad, att hon ej somnade förrän fram på morgonsidan, och då drömde hon, att skolrådet satt upp ett staket runt omkring skolan och målat: »Försök vår nya Levertran!» så långt staketet räckte.
Kommittén »passade» på Judson Parker eftermiddagen därpå. Anne förehöll honom i vältaliga ordalag det olämpliga — för att nu använda ett lindrigt uttryck — i hans förehavande, och Jane och Diana understödde henne kraftigt. Judson var så slät och så blid och så mör i munnen — liknade dem vid fagra blomster och fann det så svårt att säga nej åt så intagande unga damer … Men affär var affär, skulle man låta känslorna råda i dessa bistra tider, så …
— Men en sak kan jag åtminstone lova, sade han med en illparig glimt i sina ljusa ögon, som liknade syltade krusbär. — Jag ska säga åt apotekarens målare, att han bara får använda vackra och smakfulla färger — rött och gult och så’nt där. Blått får han på inga villkor använda.
111
