En avvänd fara.
Den maktlösa kommittén vände hem igen, tänkande ting, för ärekränkande för att kunna sägas högt.
— Ja, nu ha vi gjort, vad vi kunna, och få överlämna resten åt försynen, sade Jane med en omedveten efterhärmning av fru Lyndes ton och sätt.
— Jag undrar, om pastor Allan skulle kunna uträtta någonting, sade Diana.
Anne skakade på huvudet.
— Nej, det tjänar till ingenting att besvära pastor Allan, helst som deras lilla barn just nu är sjukt. Judson skulle nog slinka från honom lika behändigt som från oss, fastän han numera har börjat gå i kyrkan ganska regelbundet. Det är bara därför att Louisa Spencers pappa är församlingsföreståndare och mycket noga med så’nt där.
— Judson Parker är den enda karl i Avonlea, som skulle falla på idén att hyra ut sitt staket, sade Jane harmset. — Inte ens Levi Boulter eller Lorenzo White skulle nedlåta sig till sådana skurkstreck, hur näriga de än ä’ … De skulle ha för mycket undseende för den allmänna meningen.
Den allmänna meningen blev i sinom tid enhällig och föga smickrande för Judson Parker, men saken var inte hjälpt med det. Judson skrattade i mjugg och låtsade som om det regnade, och Avonleas samhällsförbättrare sökte försona sig med den bittra nödvändigheten att i en snar framtid se en av de vackraste vägarna vanprydd av skrikande annonser.
Då, på nästa sammankomst, reste sig kommitté-medlemmen Anne Shirley helt lugnt och meddelade, att herr Judson Parker bemyndigat henne att underrätta föreningen om att han övergivit sin ursprungliga plan att på sitt staket göra reklam för apotekarens piller och plåster.
Jane och Diana stirrade, som om de ej kunde tro sina öron. Den parlamentariska takten, som man var mycket noga med inom A. S. F., förbjöd dem att ögonblickligen ge luft åt sin nyfikenhet, men sedan sammankomstens officiella del var undanstökad, bönföll man Anne om förklaring på gåtan.
Anne hade ingen förklaring att ge. Judson Parker hade hunnit upp henne på landsvägen kvällen förut och sagt henne, att
112
