Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett kapitel, vari mycket händer.

— och en hel bukett med halvutspruckna rosor bara hos fru Morgan — det ska syfta på hennes »Rosengården», förstår Marilla.

Bordet stod dukat inne i vardagsrummet, med Marillas finaste duktyg, det bästa porslinet och silvret och de bästa glasen. Läsaren kan vara förvissad om, att vartenda föremål, som stod därpå, var skurat eller polerat till högsta möjliga fulländning av glans och glitter.

Sedan begåvo sig flickorna ut i köket, som var fyllt med aptitretande ångor, vilka strömmade ut från spiseln, där ungtupparna stodo på och puttrade. Anne mosade potatisen, och Diana gjorde i ordning ärterna och de gröna bönorna. Slutligen inneslöt sig Diana i skafferiet för att blanda laktuksalladen. Anne, vilkens kinder redan började glöda purpurröda, lika mycket av iver som av hettan från kökselden, lagade i ordning brödvällingen åt kycklingarna, rörde om i puréet och vispade grädden till citronkrämen.

Vad gjorde Davy under hela denna tid? Höll han sitt löfte att vara snäll? Härpå måste man obetingat svara ja.

Han envisades visserligen med att stanna kvar i köket, där hans nyfikenhet fann mycket att forska uti. Men som han satt helt stilla och beskedligt i en vrå, träget sysselsatt med att lösa upp knutarna på en bit fisknät, som han fört med sig hem från sitt senaste besök vid havsstranden, hade just ingen någonting att invända häremot.

Klockan halv tolv var salladen färdigblandad, citronkrämen garnerad med vackra sirater av vispad grädde, och allting fräste och puttrade, som borde fräsa och puttra.

— Nu är det nog bäst vi gå in och klä oss, sade Anne, för klockan tolv kan vi ha dem här … Vi få ha middag på slaget ett, och soppan måste serveras så fort den är färdig.

Toalettbestyren uppe i östra gavelrummet förrättades nästan andaktsfullt. Anne tittade ängsligt på sin näsa och gladdes åt att se, att fräknarna inte voro så värst synbara, antingen nu detta kom sig av citronsaften eller av den ovanligt höga rodnaden på hennes kinder. När de båda väninnorna voro färdiga, sågo de lika söta och välklädda och ungdomligt flicklika ut som någon av »fru Morgans hjältinnor».


131