Ett kapitel, vari mycket händer.
— Ja, gå nu du upp på rummet och stanna där, tills vi andra ha ätit middag. Under tiden kan du roa dig med att friska upp ditt minne en smula. Åh nej, Anne, det är inte värt du ber för honom. Jag straffar honom inte därför att han har fördärvat din citronkräm — det var en olyckshändelse. Jag straffar honom för att han har varit olydig. Gå nu med dig, Davy, säger jag!
— Ska jag inte få nå’n middag? tjöt Davy.
— Du får komma ned, se’n vi andra ha ätit, och få din i köket.
— Jaså, det var bra, sade Davy, något tröstad. — Jag vet, att Anne gömmer några rara hönsben åt mig att knapra på — det gör du ju, Anne? Jag gjorde det ju inte med flit — jag menar trillade ned på krämen. Hör Anne, när den nu ändå är fördärvad, måtte jag väl kunna få ösa upp litet i en sopptallrik åt mig och få ta med mig upp?
— Nej du, det blir inte av, sade Marilla, och motade ut honom i förstugan.
— Vad ska vi nu ha till efterrätt? frågade Anne och betraktade med bedrövad min förödelsen.
— Vi få slå upp en burk smultronsylt, lugnade Marilla. — Och vi ha ännu fullt upp med vispad grädde i skålen.
Klockan slog ett — ingen Priscilla, ingen fru Morgan. Anne gick i ångest och vånda. Allting var uträknat på minuten, och soppan var i denna stund idealet för en soppa, men man kunde inte rimligtvis begära, att den skulle förbli sådan under någon längre tid.
— Nu tror jag inte de komma, sade Marilla harmset.
Anne och Diana sökte tröst i varandras ögon.
Klockan halv två kom Marilla åter ut ur förmaket.
— Flickor, vi måste ha middag. Varenda en är hungrig, och vad tjänar det till att vänta längre? Priscilla och fru Morgan komma inte, det är klart och tydligt, och maten blir bara sämre av att stå.
Anne och Diana började nu lägga upp och servera, men ack — inte skedde det med de rätta känslorna …
134
