Ett kapitel, vari mycket händer.
— Jag tror inte jag blir i stånd att få ned en bit, sade Diana med klagande röst.
— Inte jag heller. Men jag hoppas maten ska vara god och smaka fröken Stacy och pastorn och fru Allan, svarade Anne håglöst.
När Diana lade upp ärterna, smakade hon litet grand med en tesked, varvid hennes ansikte fick ett besynnerligt uttryck.
— Anne, har du lagt socker i de här ärterna?
— Jaha, svarade Anne och staplade upp potatismoset med minen hos den, som vet, att hon gör sin plikt. — Jag la’ dit en sked socker. Det göra vi alltid. Tycker inte du om det?
— Jo, men också jag la’ dit en sked, när jag slutat avredningen, sade Diana.
Anne släppte sin stora slev och smakade också på ärterna. Därefter gjorde hon en grimas.
— Hu, så otäckt! Aldrig kunde jag tänka, att du hade lagt i socker, för jag vet, att din mamma aldrig gör det. Men för en gångs skull kom jag själv ihåg det — annars är jag minsann så glömsk av mig — och hällde dit en sked.
— Vi ha nog varit för många kockar om den här soppan, fruktar jag, sade Marilla, som med något skuldmedveten min lyssnat till detta samtal. — Jag kunde aldrig tro, att du skulle komma ihåg sockret, Anne, för jag är fullkomligt övertygad om, att du ännu aldrig i ditt liv gjort det — så jag lade dit en sked.
Gästerna inne i förmaket hörde det ena hejdlösa skrattet efter det andra från köket, men de fingo aldrig veta, vad det var, som var så roligt. Och inga gröna ärter förekommo den dagen på middagsbordet.
— Nåja, sade Anne och kvävde sin munterhet med en hågkomstens suck, vi ha ju lyckligtvis salladen, och bönorna och gurkan tror jag inte det ska vara något fel på … Låt oss bära in’et och få slut på’t!
Icke kan man påstå, att middagen var vad man kallar »en lyckad tillställning», och stämningen blev aldrig hög. Pastorn med sin fru och fröken Stacy gjorde storartade ansträngningar för att rädda situationen, och Marillas vanliga själsjämnvikt var icke i synbar måtto rubbad. Men på Anne och Diana hade
135
